Göteborgsposten – 31 januari 1863, sida 2

Ett kyrktaks instörtande. En korrespondent från närheten af Lago Maggiore lemnar följande berättelse om en förfärlig tilldragelse som timat i Locarno. Denna stad, säger han, är en af dessa täcka små, till hälften italienska, till hälften schweitziska städer, hvilka ligga utefter Lago Maggiores nordvestra strand. Den är dock jemförelsevis obetydligt känd af turisterna, hvilka skynda förbi till de mera fashionabla städerna Baveno och Belgirate. Då ångaren passerar förbi, ser den resande en renlig stad, bakom hvilken ligger en kedja af kullar. Den mest i ögonen fallande punkten i taflan är eller, rättare sagdt, var kupolen på en vacker kyrka, liknande en katedral. Det är om denna jag har att tala. Kyrkan Madonna del Sasso, med dess döm höjande sig öfver de öfver de öfriga byggnaderna, dess kulörda marmorpelare och dess underliga gamla freskomålningar af Luini, var en af den lilla stadens förnämsta prydnader. En söndag, d. 9 d:s, befann sig der en stor samling personer, efter vanligheten i denna del af Europa till största delen bestående af qvinnor. Männen drefvo omkring på piazzan och utpekade för hvarandra den ofantliga mängd snö, som under de sex sistförflutna dagarne fallit nästan oafbrutet. Landskapet glittrade i sin hvita drägt och äfven stadens byggnader sågo ut som dekorationer i ett trollspel. Plötsligt hördes ett tungt hårdt fall. Förmodligen, yttrade männen, var det en aflägsen lavin; men i samma ögonblick hördes ett skri och ett sorl af fasa sprida sig öfver de tysta gatorna. Alla rusade till stället och blefvo vittnen till en scen, hvilken var öfver all beskrifning förfärlig. Dömen som täckte kyrkan hade ingen gång blifvit befriad från den alltjemt fallande snön, och dennas ofantliga tyngd var för stor för den gamla byggnadens krafter. Hela dömen gaf efter och nedföll öfver den i bön knäböjande församlingen. I denna ställning anträffades 53 qvinnolik, sedan ruinerna skyndsamt blifvit utröjda. En tjugoårig qvinna, gift dagen förut, var den enda som utdrogs vid lif och fördes till sitt hem med något hopp om att kunna återställas IIon hade dock fått ena armen och båda benen afbrutna. Blott en gammal man omkom jemte de 53 qvinnorna som föllo offer i denna förfärliga ruin. — Hade denna tilldragelse inträffat på en af kyrkans stora fester, skulle helt visst 500 i stället för 50 lik ha blifvit begrafna på den lilla stadens Campo Santo, der de öfriga offren nu hvila. Franska soldater på marsch. I Dickens tidskritt All the Year Round läses följande lyckade skildring af den omsorg med hvilken fransyska soldatens helsa skötes under marsch. — De försigtighetsmått som under vårt framåtgående iakttogos för att förekomma det vi skulle förkyla oss och betrygga vår helsa och beqvämlighet kan jag ej annat än anse för öfverdrifna. För det första måste vi, ifall vädret var kallt, marschera tätt tillsammans för att hålla oss varma. Då dagen blef varmare öppnades lederna, på det vi ej skulle besväras af dam och svett. Så snart vi började svettas sprungo kaptener, löjtnanter och sergeanter likt galningar omkring våra leder, ropande till folket att väl knäppa igen sina rockar samt att sakta marschen då vi nalkades haltställena. Och ve den törstige soldat som då man hann fram till dessa vågade smaka vatten innan han fick order dertill. Ät bröd, ät en munsbit bröd förrän ni dricker! Skölj er väl i munnen innan ni dricker något vatten! Sitt på edra renslar och ej på bara marken! Jaså monsieur! Ni har två dagars arrest för det ni lägger er ner i skuggan! Tror ni att vi ha lust att draga med oss feber och rheumatism? Upp med er! Och ni monsieur! som knäpper upp er rock! Akta er bara! ni förkyler er bestämdt. Då vi anlände till vår destination nådde bullret och oväsendet sin höjd. Sedan de första göromålen voro förbi och vår måltid intagen, tycktes officerarne alldeles besatta. De stormade och skreko vid åsynen af ett damkorn eller smutsfläck på våra skor; de läto oss taga af oss skorna för att se att vi ej voro våta om fötterna; läkarne flögo omkring, frågande efter skoskaf; kaptener blefvo röda i ansigtet och hotade med fängelse, ja tillochmed arkebusering och att hugga oss i små stycken, allt i deras ängslan att se alla ha det ordentligt och beqvämt. Före solnedgången, vare sig att vi bivuakerade eller lågo i qvarter, var hela regementet lika lugnt som en kyrka. Nästa morgon vaknade en hvar — .—.i—— att tara den tvska ninan— Var god se er