Göteborgsposten – 31 januari 1863, sida 2

skulle förklara detta, utan att likväl direkte uppgifva den som en förklaringsgrund å nämnde förhållande. Hon berättade nemligen, att sedan de tvenne sjömännen gått ut i sällskap med Lotta Andreasdotter och på vinden mördat denna, under hvilken tid den omnämnde Vincker inne i hennes rum skulle vaktat hustru Persson, hade mördarne åter inkommit, hvarefter såväl hon som dessa gått ut på vinden. Engelsmännen uppburo derpå liket på vinden till makarne Perssons rum, under det att hon med ett gammalt lakan vid ett medhaft ljus upptorkade bloden. Liket var då redan afklädt, men när afklädningen skett och om den företagits i mörkret, sade hon sig ej kunna uppgifva. Lakanet och Lottas kläder lade hon i vedboden under veden, hvilken hon nu erkände sig ganska rikvigt ha omstaplat, såsom mannen uppgifvit. Detta skulle således vara orsaken till att veden blifvit blodig. Kläderna hade äfven, efter hvad hon sade, varit blodfläckade — något som de likväl nu ej äro och icke gerna kunna ha varit, då man besinnar, huru svårt det är att uttvätta blodfläckar och att någon synnerligt kraftig tvättning med dem icke företagits sedan de återfunnos. För öfrigt nämnde den piga som, efter hvad vårt första referat utvisar, förut hittat samma kläder under en inmurad panna i tvätthuset i samma gård, icke ett ord om, att de då voro blodiga. Hade åter mordetablifvit begånget på Lotta Andreasdotter medan hon hade kläderna på, eller, med andra ord, hade det blifvit begånget så som hustru Persson uppgifver, skulle ovilkorligen så mycket blodfläckar ha varit på kläderna, att dels nyssnämnde piga, som helt visst med anledning af det ovanliga gömstället nogare grauskade fyndet, märkt nämnde fläckar, dels sådana, trots tvättningen, ännu varit qvar. Det antagandet att Lotta Andreasdotter blifvit mördad afklädd i sängen, blir härigenom så mycket vissare, helst det senare redan förut bekräftats af det blodiga innehållet i den hufvudkudde som af makarne P. begagnats. Anna Brita Persson förklarade sig föröfrigt ej kunna uppgifva när sönderstyckningen af den döda kroppen försiggått. Hon hade varit alldeles för förskräckt, sade hon, för att aktgifva derpå. Trots det att Denhams uppgifter vederlade hennes egna i afseende på de engelska sjömännen, vidhöll hon likväl helt och hållet dessa. Ett ytterligare förhör med mannen Persson företogs i går vid middagstiden, hvarvid tillfälle lemnades honom att taga i betraktande samtlige härv. tullvaktmästare, föratt se om någon af dem vore samma person, som han sett samtala med hustrun och hvilken skulle haft smuggeltransaktioner med denna samt Lotta Andreasdotter. Han igenkände dock, efter hvad Red. haft tillfälle att inhemta, ej någon af dem såsom den sökta personen, och kan man således taga för afgjordt att denne ej tillhört tullbevakningen härstädes. — Förhöret med hustru Persson kommer att fortsättas i dag. — Arbetskarlen Carl Joh. Pettersson stod i går anklagad derföre att han från landtbrukaren Hörlind tillgripit ett silfverur, som denne nyss förut köpt. Dervid hade så tillgått, att medan Hörlind var inne i staden hade P., som sedan i höstas arbetat hos Hörlind, inkommit i dennes bostad och i rusigt tillstånd börjat sönderslå diverse glas och porslin. Hustru Hörlind skickade förskräckt efter hjelp. Slutligen återkom Hörlind sjelf. P. var då ännu mycket oregerlig och påstod, att ett glas och några barnleksaker, som han stoppat på sig, blifvit funna i hans fickor af hustru Hörlind. Småningom lugnade han sig dock, hvarföre Ilörlind åter på en stund gick ut: Då han återkom var P. försvunnen, och med honom H:s fickur, som hängt på väggen. En piga erinrade sig då att P. haft nere och sett på det, men att han sedan lagt det på bordet. Som det likväl ej oaktadt allt letande kunde återfinnas, begaf sig H. inåt Haga för att söka efter detsamma, och anträffada slutligen sin Pettersson inne på en krog, der han var som bäst sysselsatt med att byta bort uret. Farlen blef genast häktad. — Vid polisförhöret medgaf P. visserligen att han innehaft uret, men påstod sig icke minnas att han tagit det från väggen hos Hörlind. Att det var dennes ur sade han sig icke ha vetat och så mycket mindre kunnat tro som han ej förut sett H. inneha något sådant. Han måste likväl erkänna att han visste det uret ej var hans eget och att han således ej haft rättighet att begagna det för någon bytesaffär. — Målet hänvisades till Säfvedals häradsrätt, och qvarsitter P. i cellfängelset. A — LL LL LLLL Ls