Göteborgsposten – 31 januari 1863, sida 1

Veckokrönika. Vintern ställer oss fortfarande på bar backe, dock med förhoppning att snart komma på grön qvist. Gubben har hittills varit slapp och krasslig, men lär nu vara ordinerad kallt omslag, hvilket tros komma att höja hans sjunkande kredit. Sedan han förgäfves spekulerat på att genom lagring öka snöns värde, men denna ändock ej kunnat hålla sig uppe (ett större fall, som dock ej lemnade ringaste spår efter sig i marknaden, egde rum i thorsdags), så lär han nu beslutat att med snaraste realisera hela partiet. Sedan gubben slutat denna affär, skall det väl blifva slut på hans hittills visade gråtmildhet och han åter känna sig upprymd. Med otålighet afvaktar vårt dussintal af ölbryggare, våra apotekare och konditorer den lyckliga stund då gubben åter skall släppa is i rörelsen, eller rättare sagdt isa vågornas rörelse; ty is är för dem lika behöflig som vattnet. Tänk om vii sommar ej skulle kunna bekomma en enda frisk flaska sodavatten, ej en glace, ej en isbit i vår lemonad! Låt det dertill blifva en 30 graders tropisk hetta — och ,kreaturens suckan skall blifva en litania, en pesthymn. Tänk om våra ölbryggare i vinter af brist på is ej fylla sina lagerkällare och vi till sommaren stå der äfven utan det lätta bäjerska ölet! Hvad då? Den olyckan vore då åtminstone ej så svår, ty den kunde afhjelpas och det till allmän belåtenhet. Vi vände oss helt enkelt till våra grannar på andra sidan Kölen, hvilka förstå att brygga ett öl, hvars godhet här ej kan uppnås, trots en storartad konkurrens. Det är en gammal sats, att stor konkurrens alltid skall framkalla bättre vara och billigare pris; men denna sats har härvidlag tagit sig öl för ärende. Förr, då vi hade ett eller ett par bryggerier, tillverkades alltid godt öl; men i samma mån bryggeriernas antal vuxit, har äfven ölets godhet aftagit. Förklara mig den omständigheten! Kanske ölbryggarekonsten aldrig bosatt sig hos oss, utan endast gifvit gästroller. ,Hvad vet jag! Den ofvan uttalade förmodan, att gubben skulle med snaraste realisera sitt vinterlager, grundar sig naturligtvis på studiet af hans lynne under senast förflutna veckan. Det förargade nemligen med skäl gubben, der han låg i sin dimma och tog fotbad, att se menniskorna af telegrafsrådarne spinna ett nät af hån för honom. Från ena platsen telegraferades, att lärkan kommit och träden började grönska, från en annan att hvitsipporna skjutit fram; gubben trodde sig redan höra från Haparanda att göken galit och från Ystad att äppleträden blommade. Då vart han vred och sånde ut sina hejdukar från vestoch sydkanten att förstöra de satans trådarne, och sådant lyckades äfven. Örverallt afsletos telegrafforbindelserna och de största oredor uppkommo i det nu vid ögonblickliga meddelanden från fjerran vana samhällslifvet. Så t. ex. lyste ett praktfullt norrsken öfver svenska konungaborgen d. 28 d:s. Den höga, mörkblå nordiska himlen var öfversådd med blixt