Göteborgsposten – 29 januari 1863, sida 2

det förnäma välvärdade hushället. Hon var derföre lika af. undad af sina vänner som lady Audley sjelf i högre kretsar En man som satt på den förfallna brunnen, spratt til när kammarjungfrun kom fram ur lundarnes dunkla skugg: och stod framför honom bland ogräset och snåret. Jag har ofvanför nämnt att det var ett vårdslösadt ställe det låg midt i ett lågt buskage och kunde ej ses från der öfriga trädgården utan blott från vindskammarfönstren på från. sidan af vestra flygeln. : — Phoebe, sade karlen i det han lade ihop en fällkni hvarmed han afskalat barken på en käpp, du kom så tys och plötsligt som om du varit en ond ande. Jag gick tvär öfver fältet och kom in genom porten vid vallgrafven och jag satt och hvilade innan jag skulle gå upp till slottet och fråg om du var hemkommen. — Jag kan se brunnen från mitt sängkammarfönster sade Phoebe i det hon pekade på ett öppet gallerfönster på en af gaflarna. Jag såg dig sitta här och gick hit för at prata med dig. Det är bättre att tala här än i buset, de alltid någon lyssnar. Mannen var en stor bredaxlad landtman af omkring; tjugotre års ålder och enfaldigt utseende. Hans mörkröd hår hängde långt ner i pannan, och bans buskiga ögonbry stötte tillsammans öfver ett par gröngrå ögon. Hans näs var stor och välbidad men munnen grof till konturerna ocl djurisk till uttrycket. Men sina röda kinder och dito hå och sin tjurhals liknade han en af de tjocka oxar, som be tade på ängarne rundt omkring herregården. Flickan satte sig lätt på brunnsbräderna vid hans sid