Göteborgsposten – 28 januari 1863, sida 2

en af oss för sin vackra dotter. Jag såg alla de ömkliga, föraktliga, påtagliga snaror som han lade ut för oss långa dragoner. Jag genomskådade hans fattiggalanta middagar och hans krog-portvin, hans affekterade stolthet och sjelfständighet och de tårar han lätsade utgjuta, när ban talade om sitt enda barn. Han var en gammal supig hycklare, och han var färdig att sälja min stackars lilla tös till den mestbjudande. Lyckligtvis var jag just då den mestbjudande, ty min far är rik, miss Morley. Och som vi fattat tycke för hvarandra från det första ögonblick vi sammanträffade, så blef det giftermål mellan min hjertunge och mig. Men så snart min far fått höra att jag gift mig med en liten flicka, som ingenting ägde, med dottern till en gammal supig löjtnant på halfd sold, skref han ett dundrande bref till mig och lät mig veta att han icke ville ha något att göra med mig för framtiden och att ban från och med min bröllopsdag indragit det anslag han dittills bestått mig. Som jag icke kunde qvarstanna vid ett sådant regemente som mitt med blott min lön att lefva på och en liten vacker hustru att underhålla, så sålde jag min fullmakt i det hopp att jag skulle få en annan plats, innan vi left upp de penningar jag fick derför. Jag for med min lilla älskling till Italien, och vi lefde der på stor fot så länge mina tvätusen pund räckte Men när de sammansmält till ett par hundra eller 64 bortåt, återvände vi till England; och som min hjertevär gerna ville vara i närheten af sin gamle odräglige far så slogo vi oss ner i den stad der han bodde. Då gubben fick höra att jag ännu hade qvar ett par hundra pund, visade han oss en förunderlig tillgifvenhet och ville prompt att v