Göteborgsposten – 28 januari 1863, sida 1

— Men är det då ingen i England, som ni älskar Finns der ingen som älskar er och som längtar efter er an komst? — Det hoppas jag åtminstone, sade bon allvarligt. D tego en stund. IIan rökte sin cigarr med haftig otålighet som om han kunde påskynda fartygets gång genom sin egel oro. Hon följde det bortdoende solljuset med blå, vemodig ögon — ögon, som tycktes ha förlorat sin glans under stir Irandet på tättryckta böcker och besvärlig söm — ögon, son kanske äfven beröfvats sin glans af de i nattens tysta tim mar hemligt utgjutna tårar. — Se! sade Georg, i det han hastigt pekade å ett annat bäll än det hvartät miss Morley såg, der är ny månan. Hon så upp på det bleka nyet, som dock ej var myc ket blekare än hennes eget tärda ansigte. — Det är första gången vid se det. Låt oss önsk något, sade Georg. Jag vet nog hvad jag önskar. — Hvad då? — Att vi må komma bem så fort som möjligt. — Jag önskar att när vi anlända, vi ej må finna vår förhoppningar gäckadv. — Förhoppningar gäckade! Han spratt till som om han erhållit en knuff, och frå gade hvad hon menade med gäckade förhoppningar. — Jag menar, sade hon gestikulerande med sina magr händer och talande fort, jag menar att nu då denna lång resa nalkas sitt slut, mitt hjertas hopp sjunker och jag an gripes af en qvalfull fruktan att allt kommer att sluta illa