Göteborgsposten – 28 januari 1863, sida 1

shofkapellet, uppväckte allmän förargelse. Åndra gången han uppträdde, hade han lagt bort detta, men vid sin entrå kastade han en så arg och utmanande mönstrande blick på det halfva huset-, att många säkert blefvo förtörnade deröfver. Så ungefär måtte konstnärsparet Cesars fru hafva sett ut, då hon höll sin oration på Göteborgs Nya teater. — Hr Salmsons debut såsom Tell misslyckades totalt, hans röst går an, men hans spel var så ötverlastadt med alldeles icke plastiska armoch benrörelser, att det endast uppväckte löje. Dertill hade han företagit sig att förändra åtskilliga af Tells situationer, så t. ex. i stället att Tell alltid förr vid ridåns uppgång stått sysslande med sin båge under det kören sjunger, fanns Salmson-Tell ej inne på scenen, utan kom sedan inrusande som en galning. Deremot rönte mll Lundevall, försedd med ett särdeles godt ansigte och präktig figur, mycket bifall för sin sång; mot hennes spel var deremot åtskilligt att anmärka. — Mindre teaterns Liten Karin från Heilbronn torde ännu kunna gifvas ett par gånger. Man skrattade rätt godt åt detta högtrafvande riddareskådespel, som är så högst allvarsamt menadt, och när sedan nästan hvarje changement gick i bokstafligaste mening sönder, när fonddörrar vid fondernas upphissning splittrades i bitar och kommo neddansande från taket och slogo i golfvet så att dammet rykte i högan sky och tillsist den söta Kätchen efter många eldoch vattenprof ändtligen fick sin riddare Wetter von Strahl och de i salig hänryckning föllo i hvarandras famn vid blå-röd bengalisk belysning, då var skrattet kolossalt och fiascot likaså. — Författaren till pjesen, Heiarich von Kleist, var på sin tid, i början af detta århundrade, mycket en vogue och en af hufvudmännen för den nyromantiska skolan i Tyskland. Såsom bekant slutade han sin bana på ett sorgligt sätt: han sköt först sin älskarinna och derpå sig sjelt. Apropos döden, så har jag äfven ett dödsfall att omförmäla, som ej är så alldeles utan sin märklighet. I veckan afled härstädes en person, som på sin tid var en fruktad karl, nemligen utgifvaren af tidningen Söndagsbladetr, Eduard Sjöberg. I hans köttsdagar — det är nu länge sedan dess — var han en ganska betydande man och många ansedda personer skrefvo i hans blad, bland andra en nu varande generalkonsul och riddare af en mängd ordnar. För ett par år sedan efter det hans blad sjelfdött genom konkurrensen, var han notissamlare åt Dagligt Allehanda, som generöst lärer dragit försorg om att den i armod lefvande Sjöberg ej skulle lida brist på det nödvändiga. Den vid Kungsbacken liggande Rörstrandsgatan får sig snart en vacker engelsk kyrka 1 sandsten, tegel och Kolmärdsmarmor, till hvilken ritningen uppgjorts i England, emedan man ej trodde att någon här skulle kunna det. IIennes britiska majestäts konsul mr Hunt lärer efteråt blifvit högst ledsen öfver att regeringen ej tillåtit täflan, sedan det visat sig, att en mycket vackrare ritning till kyrkan blifvit uppgjord af en härvarande arkitekt. Engelska regeringen betalar ena hälften för kyrkobyggnaden och härvarande lilla engelska församling den andra. — Strömparterren är ej mer! — höll jag på att säga, nej jag menar den gamla Verandan, der ni kanske flera gånger setat och druckit ert goda kaffe och ert dåliga glas punsch, den finns ej mer, och de nedåt ledande trapporna äro belagda med bjelkar, på hvilka pojkar åka ned och äfyen stora ,stengäster, hvilka skola bilda grunden till den nya jernverandan. Den af mig i somras några gånger omnämnde artisten från Göteborg, som helt plötsligt blef beröfvad sina sinnens fulla bruk och