Göteborgsposten – 24 januari 1863, sida 2

Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Inglingen August Erikson stod i går i Poliskammaren, emedan han hos herrar Grundberg och Stade i betalning erbjudit en falsk sedel å fem rdr, liknande dem af Örebro enskilda bank. Han går omkring och säljer tvål och andra småsaker. I polisförhöret uppgaf han att han på Borås marknad i tisdags sält en ny portmonnä till en bonde, hvilken i betalning lemnade den falska sedeln. Utan att se vidare derpå nedstoppade han den i portmonnäen, hvarefter han först hos Grundberg och Stade framtog densamma. Enligt en hos nämnde firma anställd bokhållares uppgift hade han visserligen bläddrat bland en del annat pappersmynt, men som han någon sedel skulle framlemna, kunde detta ej anses som ett bevis på att han kännt sedelns falska beskaffenhet. Då intet för öfrigt låg honom till last, fick målet bero på vidare upplysningar, och Aug. Eriksson sattes på fri fot. — I poliskammaren fortsattes i går ransakningen med för vetskap om mordet på Lotta Andreasdotter misstänkte, häktade gasarbetaren Magnus Persson. Han förnekade nu liksom vid föregående förhör all kännedom om den rysliga handlingen. Vid sista förhöret berättade han, att hustrun några dagar efter mordet staplat om veden i vedboden. Detta vidhöll han äfven denna gång men sade sig ej med bestämdhet kunna erinra sig om detta omstaplande egde rum efter eller före den sjukdom, hvilken han d. 4 november iråkade. Han förklarade på samma sätt som förut orsaken, hvarföre han efter hustruns häktande så hastigt flyttade ur huset. Beträffande de yxor han uppgifvit sig ha innehaft, yttrade han vid första förhöret, att han icke slipat någondera af dem på lång tid, utan hade båda varit slöa. Nu sade han sig ha köpt den största yxan efter det han köpt veden, hvilket åter skedde samma dag Lotta Andreasdotter försvann. Denna yxa hade han sedermera slipat på gasverket, såsom han först sade under veckan efter mordets begående; men senare uppgaf han, att han ej rätt erinrade sig när det skett. Han sade sig ej ha huggit någon ved på minst tre veckor efter det den blifvit köpt, men härvid anmärktes, att enligt hvad han förut uppgifvit, hade han kort efter mordet hittat en sjal, som sedermera befanns ha tillhört Lotta Andreasdotter, i vedboden, dit hau ingått för att hugga ved. Såsom förklaring på sitt förra yttrande att båda yxorna varit slöa, hvilket stode i strid med hvad han nu uppgifvit, nemligen att han slipat den ena på gasverket, uppgaf Persson att densamma varit så dälig att den genast åter blifvit slö. Häremot blef dock invändt, att han ju sagt sig icke ha huggit någon ved på lång tid, så att eggen väl ej gerna kunnat bli slö af sig sjelf. . För öfrigt uppgaf han att han egde en tredje yxa, liggande hos stensprängaren Nilsson, men på denna funnes intet skaft, ej heller hade den någonsin varit slipad. . Handelsbetjenten S. G. Olander, anställd i handlanden Betzens salnbod vid Sillgatan, blef först påropad bland de hörda vittnena. Han kände Lotta Andreasdotter, hvilken ofta varit inne i boden. Hon hade aldrig sjelf nämnt något om sina penningeförhållanden. En gång i slutet af oktober eller början af november mannda sistlidet år, inkom hustru Perssou i bodkammaren tillika med Lottas far, Andreas Börjesson. De hade då följts åt, på det att den senare med hustru Perssons tillhjelp skulle finna reda på Lottas gäldenärer. Olander frågade dervid hustru Persson, om ej Lotta äfven hade att fordra penningar af henne. Härpå svarade hon, att hon ej vore skyldig Lotta en skilling oeh att denna dagen innan hon försvann, varit hemma hos henne, men sedan gått ut till Mölndal för att uppbära penningar. Lottas far berättade derefter för Olander, att flickan till en person lemnat en summa af 106 rdr, för hvilka hon skulle tå kläden och tyger från England. En tullvaktmästare skulle ha haft att beställa med affären, hvilken varit anlagd på smuggling, men under det att varorna forslades upp från det engelska ångfartyg (Oder) med hvilka de kommit skulle ett par andra tullvaktmästare ha lagt beslag derpå. Pigan Carolina Mattsson hos guldsmeden Gödecke berättade detsamma som under, föregående förhöret. Följande är dock nytt och af större vigt. Hon igenkände med bestämdhet ett skrifvet och något nedsmutsadt pappersblad, hvilket vid anställd undersökning i makarne Perssons bostad funnits i en skänklåda, såsom tillhörande en anteckningsbok i hvilken Lotta, som sjelf ej kunde skrifva, brukade låta sina kunder inskrifva hvad de tagit på kredit. Då Lotta på lördagen d. 25 okt. aflägsnade sig med hustru Persson, hade hon sagt sig ha penningar, att dermed betala fadrens skuld till Almedahls bolag men Carolina Mattsson såg ej dessa penningar. Redan d. 27 oktober hade Andreas Börjesson varit hos Gödeckes och rökt efter dottern. Han och Carolina Mattsson uppsökte då hustru Persson, hvarpå denna och Carolina begåfvo sig ut att spana efter Lotta, isynnerhet på Lindholmen. Lotta bade för Carolina Mattsson omtalat att en vaktmästare vid tullen vid namn Johansson, hvilken i parentes sagdt, efter hvad Lotta berättat, erbjudit henne giftermål, tagit hennes affär på Oder om hand. Carolina kunde ej riktigt uppgifva när detta skett, men trodde att det var vid tiden för Larsmessomarknaden. Lotta hade haft ett papper, som skulle varit undertecknadt af flere tullvaktmästare, intygande att hon egde på tullen emottaga de från England förskrifna kläderna, hvilka skulle hitföras af en styrman på Oder. Då Carolina yttrade misstankar att tullvaktmästaren skulle narra Lotta, förkladenna att aådant behöfde hon icke befara emedan hon, om hon så ville, skulle kunna fråntaga honom hans tjenst. Lotta sade sig sjelf ha sett, och en annan person jemte henne, då hustru Persson för Lottas räkning lemnade tullvaktmästaren 75 rdr., för att han dermed skulle ställa om att det reqvirerade komme från England. Senare hade Lotta lemnat 30 rdr till tullumgälder. Lotta hade äfven omtalat för Carolina Mattsson att hon lånat penningar af mera bemälde vaktmästare. Detta hade skett sedan hon på hans uppmaning bene. Gossen, som öppnade den femspjeliga grin