Göteborgsposten – 24 januari 1863, sida 2

römde henne. Gossen, som öppnade den femspjeliga griaden för henne, sprang hem för att berätta för sin mor huru vacker hon var och med hvilken ljuf röst hon hade tackat honom för den lilla tjensten. Kyrkobetjenten, som släppte henne in i mr Dawsons bänk, kyrkoherden, som såg de milda blå ögonen fästade på sig under det han föredrog sin anspråkslösa predikan, bäraren från jernvägsstationen, som stundom bar till benne ett bref eller ett paket utan att vänta på någon ersättning för sitt besvär, läkaren, hvars döttrar hon undervisade, dessa hennes clever, tjenstefolket, kort sagdt, alla, höga och låga voro ense om att Lucy Graham var den älskligaste flicka, som någonsin lefvat. Kanhända hade detta så allmänna tal trängt in i de tysta rummen på Audley Court; kanske också var det hennes vackra ansigte, hvilket visade sig hvarje söndag öfver doktorns höga kyrkbänk, som verkade. Vare härmed huru som helst, så är det visst att sir Michael Audley plötsligen erfor en stark längtan att formera närmare bekantskap med mr Dawsons guvernant. Han behöfde blott ge den hederlige doktorn en vink. Denne gjorde genast en bjudning, der kyrkoherden med fru och baroneten med dotter blefvo gästerna. (Forts.)