Göteborgsposten – 24 januari 1863, sida 1

dammarne, räknande bubblorna, när mört och karp höjde sig till vattenytan. Det var ett ställe, der Friden tycktes ha slagit sig ner på allvar, läggande sin lugnande hand på alla träd och blommor, på de orörliga dammarne, på de stilla promenadgångarne, på de skuggrika vinklarne i de gammalmodiga rummen, på de djupa fönstersmygarne bakom de målade rutorna, de lågt belägna ängarne och de tysta allderna — ja, tillochmed på det stillastående vattnet i den likt hela omgisningen svala och vål öfvertäckta brunnen, som låg undangömd af buskar på andra sidan trädgården med sin tjenstlediga pumpstång och sitt tröga tåg, hvilket var så ruttet, att ämbaret lossnat och fallit i vattnet. Det var ett ståtligt ställe såväl utansom innantill — ett hus, der man lätt kunde fara vill, om man var nog oförsigtig att gå utan vägvisare, — ett hus, der det ena rummet icke harmonierade med det andra, der wan kom ur rum i rum och sedan utför en trång trappa till en dörr, som ledde till det ställe, från hvilket man ansåg sig mest aflägsen, — ett hus, som ej kunde vara uppfördt eftar någon dödlig arkitekts ritning, utan som måtte vara den gode gamle byggmästaren Tidens verk. Denne hade det ena året lagt till ett rum och det andra rifvit ner ett annat. Han hade kulletörtat en kamin i Plantageneternas stil och uppfört en annan i Tudorernas, brutit ner ett stycke af en saxisk mur på det ena stället och låtit en normandisk hvalfbåge stå qvar på det andra. Han hade anbragt en rad af höga och smala fönster från drottning Annas tid och sammanslagit ett refektorium från Tudorernas med en matsal från den hannoverske Georg d. I:stes. Och på detta sätt hade han lyckats