Göteborgsposten – 23 januari 1863, sida 2

Grefven kastade den ej på marken, betraktade den J med förfåran utan hviskade blott: — Förklara detta, min fru. I ångestfull ton svarade Diana: — Jag hade insett, min herre, att vår samlefnad hädanefter skulle bli omöjlig, att inför edra ögon det förflutna alltjemt skulle återuppstå, att er svartsjuka ej vore död och att er förlåtelse ej skulle bli uppriktig. Nåväl, jag ville undslippa denna skamliga boja, dessa skrymterier hvarje dag, dessa samvetsqval hvarje natt. Jag sade till mig sjelf, att blott döden skulle kunna befria mig från mina outplanliga minnen och för er synas som en verklig försoning för mitt fel. Återgif mig derfore denna messbok, herr grefve. Montchenu smålog; han hade lugnat sig. Då han betraktade sin hustru, såg han att hon talade rena sanningen. — Nej, Diana, yttrade han med sin nära nog qväfda röst, ni skall ej vidröra denna bok. Gud har fällt domen emellan oss båda Mitt lif är förbi. Det är jag som bör dö, I detsamma tryckte han sina läppar mot messbokens kolorerade blad, hvilka voro indränkta med det förfärliga gift, hvaraf Catharina de Medicis sedermera så ofta gjorde bruk. Han hade blott tid att tillägga: — Diana, ni vet nu till hvilken höjd jag älskat er Farväl! Var god emot Clotilda. i Han föll derpå, liksom träffad af blixten till grefvinnans fötter, hvilken ej hade krafter att motsätta sig hans handling.