Göteborgsposten – 23 januari 1863, sida 2

ser det, Diana, återtog han med ett svagt smalöje. Men illräkna mig ej densamma som någon särdeles stor förtjenst; nemligheten af min förlåtelse ligger i öfvermåttet af min kärlek. Liksom hedningarne hvilka offrade allting åt sina gudar, skulle jag åt min kärlek ha offrat tillochmed min heder. Han släpade sig under tiden mödosamt bort till spiseln, och i det han stödde sig mot densamma, snuddade han med handen vid messboken med guldhörnena. Grefvinnan störtade fram till honom och utstötte ett skri: — Rör ej vid denna bok! — Hvarför icke? frågade han i det han med en ofrivillig rörelse fattade boken. Hans svartsjuka, som han trodde slocknad, reste sig åter upp med full kraft. Tusen misstankar genomforo hans hufvud. Hade Cj konungen, då han reste, betraktat hans hustru med en besynnerlig uppmärksamhet. Hade han 43 sett några hormän småle och hviska sinsemellan. Förgäfves sökte han förjaga dessa dåliga tankar. Han fortfor att härdt. trycka boken emellan sina hander liksom hade han väntat, att denna för honom skulle uppenbara något nytt förräderi. — Aurolien rör ej vid boken! yttrade Diana, i det hon sökte frånrycka honom densamma. Grefven gjorde motstånd. Den gamla menniskan vaknade åter inom honom. Han stötte undan den stackars qvinnan, som bonfallande släpade sig till hans fötter, och öppnade häftigt messboken medan Diana med bruten röst utropade: — Rör ej vid boken Aurelien, den år förgiftad.