Göteborgsposten – 23 januari 1863, sida 1

raskad öfver den hastiga förändring som försiggätt hos honom. Han hade plötsligt åldrats tjugo år. Hvad beträffar grefvinnan Diana höll hon sig rak och stolt, stödd emot frisen på spiseln, och tycktes beredd på alla de förebråelser, all den vrede som hennes mans tystnad förebådade. Tid efter annan kastade hon en blick på ett breviarium prydt med bokhakar och hörn af guld, och för hvarje gång skimrade ett bittert leende i hennes stora ögon. Hon inväntade stum den begäran om förklaring, som grefve Aurelien helt visst skulle framställa. Tystnaden förlangdes några minuter: den föreföll henne tung och tryckande som den hetta hvilken föregår stormen. Plötsligt höjde ädlingen sina blickar mot henne, och en svag rodnad färgade hans vissnade kinder. — Hvad ni är vacker, Diana, hviskade han med ansträngning. Änuu i går förklarade Bonnivet och Brion att aldrig hade någon hofdam, borgerlig qvinna eller herdinna varit så vacker som ni, och att ni vore värd att bestiga en tron. Grefvinnan syntes djupt förödmjukad af denna besynnerliga artighet och svarade: — Min herre, jag har förtjenat er vrede, men hvarföre håna mig? Jag uppreser mig ej emot er rättvisa och försöker ej att beveka ert hjerta genom fega böner. Jag underkastar mig er vilja, huru sträng den än måtte vara. — Diana, svarade grefven, jag vet att ni har rätt att beklaga er öfver mig; min blinda svartsjuka har uttröttat er; jag har ej för er ungdom och skönhet öppnat ett nog —