Göteborgsposten – 22 januari 1863, sida 3

Från Utlandet. Man börjar med ovanligare uppmärksamhet följa händelsernas gång i Preussen och en allmän undran uttalas öfver hvarthän den bittra kampen mellan regeringen och folkrepresentationen skall leda. Det finnes tillochmed de, som förmena att det kan komma till ingenting mindre än en tronafsägelse af den nuvarande konungen, hvars sjuklighet är värre än man vill bekänna och hvilken ingalunda blir bättre genom deputerade kammarens skarpa antagonism och opposition. Detta kan dock ej gerna antagas skola inträffa, innan den nuvarande regeringen spelat ut alla sina trumf och bragt allt på spetsen, genom att gå brutalt och godtyckligt till väga mot folkrepesentationen. Denna visar sig likväl ingalunda vara hugad att uppgifra sin rätt, men huru den tänker i detta hänseende uppträda emot regeringen, är ännu obestämdt, och ej ens partiledarne tyckas ha kommit till något fast beslut. Det talas mycket om, att kammaren bör uppgifva sin passiva hållning, men det är lättare sagdt än gjordt. Den preussiska författningen lemnar endast få anfallsvapen; art. 61 tillstödjer en ministeranklagelse, men då alla närmare bestämmelser fattas, skall kammaren svårligen kunna väcka en sådan, och ätven om de formela svårigheterna öfvervinnas, skall en sådan process bli utan all praktisk betydelse. Oppositionstidningarne veta ingen annan råd än att kammaren skall vägra att förhandla om budgeterna, tills regeringen framlagt ett förslag till armåens organisation, men erfarenheten har redan visat, hvad som härigenom kan vinnas, eftersom ministeren icke på det ringaste sätt drager i betänkande att regera utan budget. Det ligger ätven någon fara för kammaren uti att flytta hela striden öfver på det militära området. I tvenne sessioner, 1860 och 1861, har kammaren beviljat regeringen medel till att på egen hand genomföra en ny armeplan, om och penningarne beviljades på de utomordentliga utgifternas konto, och från detta tillmötesgående, som härledee sig deraf att liberala ministrar då sutto i konungens råd, kan man nu icke komma loss. Konungen framhåller med skäl, att det ej är möjligt upphäfva allt hvad som under de tre sista åren gjorts, för att öka Preussens stående arme, och han kan åberopa sig derpå, att deputerade kammaren sjelf förklarat omfattande rustningar till lands och vatten vara nödvändiga. Under det oppositionen sålunda famlar osäker omkring, tör att finna den rätta utgångspunkten för sitt uppträdande, är det reaktionära partiet deremot fullkomligt på det rena med hvad som bör göras. Vårt lands nuvarande gtällning, säger Neue Preuss. Zeit., företer en slående likhet med tillståndet år 1813,