hagfull förtrolighet mot dem, för hvilka han hyser vänskap; men man märker icke destc mindre att han är konung, och man bör icke glömma det. Man ser honom ofta på de offentliga promenaderna vid sin brors, prins Oscars, eller någon adjutants arm; han besvarar flitigt de helsningar man egnar honom, och stannar ibland för att vexla handslag med de personer, som han känner igen, och talar med dem. Han är öfverallt liksom hemma hos sig, ty han vet, att han öfverallt endast är omgifven af aktning och tillgifvenhet. Vi böra likväl tillägga, att dessa enkla vanor hos Carl XV icke härflyta af popularitetsjägteri; det är en öppen karakter som fritt hängifver sig åt sin ädla natursingifvelser. Carl XV egnar sig verksamt åt sina regeringsangelägenheter, men han dränker sig icke i detaljerna. Han gör sig först reda för ärendenas laglighet och gillar dem beslutsamt, då han blitvit öfvertygad om verkan af de föreslagna åtgärderna. Två gånger i veckan presiderar han uti sin konselj, och han öfverträffar i att under öfverläggningarne framkasta dessa plötsliga ljusgnistor, som på ett ovintadt sätt vidga synkretsen. I kritiska fall, såsom t. ex. under sista oenigheten mellan Sverige och Norge, tvekar han icke att med sin egen person gå emellan, och hans mellankomst har alltid till verkan, att lugna sinnena och öppna vägen till ett allvarligt och varaktigt godt förstånd. Under hans på samma gång medryckande och kloka impuls, går för ötrigt allt framåt i hans rike, hvilken med hvarje dag gör nya framsteg. Man kan också vara fullt öfvertygad om att Sverige, detta land, som ännu helt nyligen var så långt efter sin tid, inom kort icke mera skall hafva något att i materielt, intellektuelt och moraliskt hänseende afundas de mest framskridna länder i Europa. Hvad som bidrager till detta resultat, är, förutom konungens personliga egenskaper, hans lyckliga förmåga att begagna sig at menniskor; Carl XV söker bland alla etter de intelligentaste och beslutsammaste männen; sällan råkar hans val, då det utgått från hans eget initiativ, på någon som ej är en betydande förmåga; ett bevis derå bland andra är hans nyligen gjorda val af general Bildt till öfverståthållare i Stockholm. Bör man deraf draga den slutsatsen, att Sverige är kalladt, att i en mer eller mindre aflägsen framtid återtaga den stora roll, som det förr hade i Europas öden? Utan att gå så långt, kan man åtminstone förutspå en ufligare och mera märkbar verksamhet än den, hvartill det varit inskränkt under de sista ären af detta sekel. Om t. ex. den skandinaviska föreningen, som ändtligen utträdt ur drömmens och utopiens verld, skulle bli en verklighet, hvem inser ej då den vigt, som denna förening skulle bland de europeiska makcerna gitva åt inblandningen af en stat, så upptyst och rik på hjelpkällor som Sverige. Carl XV går försigtigt, det må medgifvas, på den väg, som tyckes ligga för honom; men han förlorar ej ur sigte, må man minnas det, någon af de fördelar han skulle hemta at den nationala rörelse, hvarom det är frågan. Carl XV roar sig ofta, tillochmed under sin regerings allvarligare sysselsättningar och cronens besvärligheter, med att idka de skö na konster, som gjort hans ungdom behaglig. Han skrifver vers, och vacker vers; han komponerar musik; han målar taflor; hans kaoinett är fullt af skizzer; teckning är hans älsklingsnöje och man kan med skäl säga, att nan lyckas deri. Den sista målningsutställningen i Köpenhamn hade bland sma bästa produkter en stor tafla, ditsänd utaf konungen af Sverige och utförd af honom, framställande en episod ur en af Carl XV:s sista resor genom Norges storartade trakter. Sådan är för ofrigt konung Oscars samilj; en rikt begåfvad tamilj med en utsökt bildning. Prins Gustaf, som bortrycktes för några år sedan i hela ungdomens blomma, var en artist och litteratör af första ordningen; prins Oscar är en framstående skald och mycket allvarlig historiker; sjelfva drottning Louise har, liksom rör att mera harmoniera med dem, med hvilka hennes äktenskap ställt henne i beröring, vegagnat den kännedom, hon förvärtvat sig 1 svenska språket, till att utgifva en bok, som säljes tul tormån för en valgörenhetsansvalt. Dessa sista drag, hvilka intora oss i det svenska kongl. husets mre sanktuarium, visa oss allt det goda och behagliga som rörer sig derinom. Carl XV känner lifligt allt detta; näst den tillfredsställelse, som hans