Göteborgsposten – 22 januari 1863, sida 1

skri af öfverraskning när en sträng blick af hans herre qväfde det på hans läppar. En blek och af en dödlig fasa intagen qvinna utsträckte, med ögonen fåstade på sangen, sina armar bedjande emot gaskognaren Jonas. Det var grefvinnan Diana. Konungen gaf grefven ett tecken att lyssna. Hon talade med bruten stämma och hennes ögon tindrade af feberglöd. — Kapiten, sade hon, ni har misstagit er och orätt uppfattat denna sak, jag försäkrar er. Didier kan icke vara dömd för förräderi; vänta på en ny order från konungen. Hans majestät är förd bakom ljuset, ty det är jag som gifvit konnetabeln en fristad i slottet Montchenu, men jag kände honom icke. Om det var ett brott, så må man dömma och straffa mig derför! — Cap de bions! fru grefvinna, sade den tappre Jonas mycket brydd. Jag har icke i uppdrag att söka efter brottslingar, — Men ni sjelf, kapiten, återtog Diana, hastigt betraktande honom med en misstänksam blick, ni igenkände icke konnetabeln på Vincent Jodelles färja, och likväl bar ni tjent under honom. Det är högst besynnerligt. Akta er! man skulle kunna nämna derom för konungen. Och då hon såg huru gaskognarens ansigte förmörkades tillade bon lifligt: — Det är icke en hotelse å min sida, min redlige kapiten, tro mig. Ni bör vara artig emot en qvinna, och hvad är det väl som jag begär? Ett uppskof, ett dröjsmal! Det skall ju icke kompromettera er. — Madame, afbröt Didier kallt, låt vår vän Jonas i