Göteborgsposten – 22 januari 1863, sida 1

—————— —— ——— sakta och afmätta rörelser till båten. När målet ändtligen var hunnet sade han lifligt till ädlingen: — Ro, herr grefve, ty nu äro icke skicklighet och lättrörlighet af nöden. Vi behöfva starka armar. Minuterna i mr Didiers lif äro räknade. Konungen och Montchenu grepo straxt verket an, och om några minuter landade de vid andra stranden. Regnet hade släckt de stora eldarne hvars återsken färgat himlen röd, och kanhända hade den unge mannens afrättning redan försiggätt. Clotilda var tyst och dyster. Dvergen vägvisade den lilla truppen och oron satte hans spinkiga ben i en utomordentlig fart. Halfvägs mötte de Brion och Bonnivet, hvilka, förvånade öfver konungens försvinnande, hört trumpetstötarne och nu sökte efter honom. Frans lät dem nedstiga från hästarne och hoppade sjelf upp på Bonnivets samt tog Moucheron bakom sig i sadeln, Grefve Aurelien och den unga flickan bestego Brions. Hästarnes galopp hördes icke på den af regnet uppblötade marken. Likväl befalde konungen, när de hunnit till brynet af en sckelgammal kastanjeskog, sina följeslagare att stiga af och att stanna, i stället för att intränga i den belysning som bildades af ofantliga svarta och kalcinerade trädstammar, på hvilka några grenar, lika jättearmar ännu slammade. Kapiten Jonas och baron Paulin de la Gardes kompagnier kamperade härstädes; i midten höjde sig ett kastanjeträd som elden ännu skonat, och vid hvilket en fånge var bunden. Clotilda igenkände Didier och skulle hafva sprungit fram till honom om konungen ej hållit henue tillbaka, Mr de Montchenu var nära, äfven ban att utstöta ett