Göteborgsposten – 21 januari 1863, sida 2

jan i handen; det vore en död sådan jag skulle önska mig, efter som Gud har beslutat att jag måste dö. Orkanen saktade sig emellertid; hagelskurarne hade upphört, och den mörka himlen började något ljusna. — Nåväl! sade Moucheron, hastigt uppresande sig i sin båt, jag skall kanhända samtycka att återgifva er åt allt det goda som ni redan sagt farväl, åt edra bataljer, edra torneringar, kärleksäfventyr, allt det som utgör en konungs lif. Frans 1:ste kände sig likasom bländad. — Är det ännu ett gäckeri, helvetes byting? frågade han. — Nej, men jag uppställer blott ett vilkor för min tjenst. — Förlåtelse för din oförskämdhet? Beviljas! — Nej, genmälde dvergen kallt. Hvad värde har väl min ömkliga kropp, eller mitt eländiga lif? Men jag fordrar nåd för en hederlig ädling som icke har förtjent det s:rast hvartill ni dömt honom. — Om hvem talar du? sporde konungen förvånad. — Om mr Didier, er värds nevö, hvilken ni låtit dömma som förrädare, emedan ni cj vågade tillstå att ni var svartsjuk på honom som på en gynnad rival. — Du bedrager dig, son af Belzebub; det är du som genom ditt oförskämda prat och dumdristighet kanhända skall blifva orsaken till hans död. Denne ädling skulle redan hafva varit fri, ty jag var just på väg att förkuna honom nåd. — Ni vill förlåta mr Didier? utbrast dvergen med et uttryck af både öfverraskning och misstrogenhet. on, med v