Göteborgsposten – 21 januari 1863, sida 2

undersätars blod, allt för sia vansinniga kärlek till konnetabeln, hvilket numera förbytts i ett blindt hat. Konungen var purpurröd af vrede. IIan hade aldrig blifvit så oförsynt trotsad. Ilan glömde sin förfärliga belägenhet och ämnade rusa emot den oförvägne dvergen, men hans ben som voro inklämda i sanden fördjupade sig blott ännu mera, under det han skakade sitt vanmäktiga svärd. Han utstötte ett skri af raseri, hvarpå Moucheron svarade med ett gapskratt. — Det är ju eget, sire, icke sannt, fortfor dvergen, att se en jordmask, sådan som mig, en gäck för pager och lakejer, hafva i sin makt och kunna efter behag behandla den mäktige, kunglige riddaren, som är så fruktad af Schweiz, England, Venedig, Pafven, Sultanen och Kejsaren ? ÄÅdle furste, ni är van vid er anborna adels smicker; poeterna hafva odödliggjort er i sina sånger, bildhuggare i sina statyer och målarena på sina taflor. Ack! Ni får icke ens dö på ett präktigt bål som assyriern Sardanapalus, ej heller i en drabbning med svärdet i hand och ansigtet illa tilltygadt af tjogtals blessyrer, som Carl den Djerfve. Nej, ni skall blifva qväfd på en sandbank i denna bäck! O, hvad den gode konnetabeln skall blifva hämnad! Dessa förolämpningar rörde konungen icke; hans kungliga värdighet hade satt sig öfver dem, och han föraktade att svara på dvergens sarkasmer, utan sade till mr de Montchenu: — Jag skulle gifva mitt konungarike, för att komma ifrån denna sandbank och åter befinna mig midt emot Bour