Göteborgsposten – 21 januari 1863, sida 1

— ——ö—— A — — Grefve Aurelien utstotte ett glädjeskri. — Det är konnetabelos dverg! utropade han. Det är Moucheron, jag igenkänner honom. Ilan medför litvet at oss. Dvergen betraktade dem med misstroende under det han med sin svaga hand manierade den långa staken på styrbord sida af den lilla båten. Han stannade orörlig, stum, lik en af dessa onda andar som finna glädje i menniskornas bedröfvelser och faror. — IIelvetes bortbyting! kom då och drag oss upp! helsade konungen honom otåligt, ty han tviflade icke att den stackars varelsen skulle lyda, och han hade redan återhemtat sitt kungliga högmod och tillförsigt. Men Moucheron rörde ej en muskel och fortfor att lugnt betrakta dem med en slags bizarr nytikenhet. — Det är en narr, sade Montchenu. Han förstår icke er kallelse, sire. — Vän Moucheron, återtog Frans 1:ste, rädda konungen af Frankrike och din lycka är gjord. Jag skall taga dig i min tjenst, och de ädlaste herrar och de vackraste damer skola täfla om din vänskap. Dvergen lade armarne i kors och svarade hånleende: — Konungen af Frankrike tigger mr de Bourbons uslo narr om hjelp? Det är omöjligt! Ar jag icke ett vidunder utan styrka, utan mod och utan förstånd 2 Kalla till er hjelp, ädle herre, edra gunstlingar, edra bågskyttar och ryttare I Erbjud dem tunnor guld af edra skatter, och de skola våga lifvet för er. — Akta dig för straff, sade Frans, om du icke lyder