Göteborgsposten – 21 januari 1863, sida 1

Konnetabelns värdinna.) Berättelse från Frans I:s tidehvarf af Eman. Gonsales. (öfvers. sr. Franskan.) — Hvem vet! svarade grefven med matt ätbörd. Kanhända, om ni hafva tålamod och styrka, att vi kunna återfinna vadet. Men ni måste vänta så länge som regn och hagel slå oss i ögonen och gör oss blinda, samt frawför allt vara lugna och ej utmatta oss med fruktlösa ansträngningar. Clotilda försökte att på egen hand taga några steg framåt, men hejdades af hennes olyckskamrater; hon utstötte en djup suck. — Jag är er blott till hinders, sade hon. Tiden förgår och Didiers straff nalkas. Tänk på honom, sire, och glöm mig, öfvergif mig! Gud skall råda öfver mitt öde. — Nej, svarade Frans; grefve Aurelien har öfverdrifvit vår fara, min vän. När orkanen slutar få vi återse solen, och det skall vara vår räddning. Jag älskar er för högt, Clotilda, för att öfvergifva er, och dessutom skulle det vara en usel handling. Hvad bekymrar mig väl Didiers lif om ni dör? Foi de gentilhomme, jag vägrar bestämdt! — Emellertid, sire, sade hon läggande handen på sin mn vw Ls PP NASA kr