Göteborgsposten – 20 januari 1863, sida 2

Man måste således till fots gå öfve stranden. r vadet till andra Ännu en olycklig otur! I samma stund som götren och Clotilda beslöto sig för att följa Frans 1:ste, som i sitt inre gladdes åt att hafva besegrat den unga hugenottskans motstånd förmörkades himlen nästan ögonblickligen af en tät sky. Stora åskdigra moln hopade sig med en förfärlig snabbhet, och åskans dofva mullringar läto höra sig i rymden som genomlystes af zigzagformiga blixtar, under det en ordentlig öfversvämning af regn nästan dränkte den lilla ön. Stranden tycktes vara en verklig hvirfvel. Våra trenne personer dröjde icke att, så att säga, skynda. undan på måfå. Vinden dref hvirflar af regn i ansigtena på dem; deras fötter sjönko ned i den lösa sanden, och efter några minuters förlopp tillstod den modfällde konungen att han kommit ur vadet. Han stannade. — Låtom oss gå på! utbrast Clotilda lifligt, drifven af sin inre känsla till en ytterlig höjd af styrka, och icke i stånd att begripa hvilket hinder som skulle kunna tvinga dem att stanna. Frans vände sig till Montebenu och hviskade honom i örat: — Hjelp oss på vägen, herr grefve; vi följa icke mera vadet. Ni bör bättre än jag känna till rätta vägen, ni som. är egare till denna trakten. — Framåt! upprepade den unga flickan, och kastade på konungen en så förebrående och misstänksam min att en rodnad af såradt högmod visade sig på hans unsigte. — Tror ni mig då i ständ att bedraga er, min söta?