Göteborgsposten – 20 januari 1863, sida 2

portör. Detta förhållande, ehuru det, noga a sedt, betecknar en ensidighet, ett tillbakasätfltande af boskapsskötselns vitala intresse, anrjses som en stor lycka förnärvarande. Dessa a I landtbrukets segrar och framsteg ha icke kommit af sig sjelfva, utan äro resultatet deraf, att vetenskaplighet, kapital och företagfl samhet tillgodokommit jordbruket och att man från detsamma borttagit det konstlade skydd, som skulle förlängt dess svaghetstillstånd. Men huru förhåller det sig med fabriksoch handtverksindustrien och hvilka ansträngninIgar hafva vi nedlagt på dessas utbildning? Vi exportera spanmål och importera mjöl, emesdan vi sakna dugliga qvarnar till epanmålens förmalning. Vi exportera skogseffekter nära nog sådana vi hemta dem från skogen, men simportera skopligg till ett värde af 70 å (80,000 rdr o. 8. v. Tulljournalerna lemna oss sen sällsam och förvånande lista på hvad vi importera, en lista, som gifver oss ett tillförsitligt begrepp om vår inhemska industria I ställning. Om väderleken skrifves från Wexjö d. 16 dennes: Den höstlika väderleken med sin kulenhet och sitt töcken har nu oförändradt fortfarit sedan inträdet af det nya året, och landtmannen har mångenstädes i dessa trakter åter upptagit sina åkerarbeten, som der och hvar afbrötos i följd af den tidigt inträffade förvintren. Väglaget är till alla delar såsom under höstmånaderna; det enda som påminner om vintren är istäcket öfver de mindre vattendragen och tidräkningen i almanackan. — Från Warberg skrifves d. 16 dennes: Väderleken, som alltsedan före julhelgen varit ovanligt blid, ja, så vårlik, att i trädgårdarne ej blott grönska uppspirat, utan äfven blommor hunnit fullkomligt utbildas, har ännu ej synnerligen förändrat sig, med undantag af att snö började så smått falla i onsdags på förmiddagen. Ett några linier tjockt snölager bildades, hvilket dock vid middagstiden var försvunnet. Termometern stod nemligen under tiden på 2 grader öfver fryspunkten. Af tjocka dimmor har man snart sagdt dagligen varit besvärad. Skarpskyttekåärerna. Skarpskytteföreningen i Sala torde vara den mest härdade i Sverige, att döma efter den omständigheten, att densamma redan Trettondedagen var samlad till exercis på öppna sältet. Afven d 11 d:s företog kåren, under ledning af sin instruktör fanjunkaren Jägerhorn, stångbataljonsexercis å den s. k. Bergslagsängen vid Sala, sedan den förut med sång uppvaktat ordföranden i föreningens bestyrelse, bergmästaren Bovin. — Hrr B. Hörlin och G. C. Hall hafva ställt sig i spetsen för en inbjudning till bildande af en frivillig skarpskytteförening i Grenna. Sjukdom på granskogen. I Hudiksvalls Veckoblad berättas: På tal om en bättre och klokare skogshushållning, som af många med skäl påyrkas, hvilka se med hvilken hejdlös ifver Norrlands förnämsta egendom, dess skogar, på ett onaturligt sätt sköflas, kunna vi påpeka en annan skogsförödelse, som här synes ha sin grund uti naturliga, ehuru för insändaren obekanta, orsaker och hvilken kan, ifall den är vidt spridd, blifva högst menlig för de skogrika trakterna inom norra Sverige. Insändaren, hvilken under förlidne sommar besökte några inre delar af provinsen Helsingland, gjorde på ett och annat ställe den iakttagelsen, isynnerhet på gränsen mellan Jerfsö och Färilla socknar, huru granskogen var angripen af ett slags sjukdom, som visade sig ej på ett och annat enstaka träd, utan syntes sporadiskt hafva angripit hela skogsfält. En del så väl af de äldre som yngre träden stodo der barrlösa, i stället beväxta med grå laf, andra lågo kullfallna och de, som ej helt och hållet hade förlorat sin vextkraft, voro ifven bevexta med samma laf, som betäckte stammen och höljde grenarna, så att lika öde ifven snart tycktes drabba dem. Granskogen på dessa ställen var nära att dö bort der trälen stodo gråa, torra och dystra, så att anolicken af det hela visade ödeläggelse och död, bildande en sorglig kontrast emot de tallskosar, hvarpå äfven funnos tillgång i närheten, wilka stodo friska och ej syntes vara angripta. Marken var dels lågländ, dels kuperad ch då mycket stenbunden; jordmånen, hvari kogen vexte, saknade ej sin tillbörliga fukighet, isynnerhet som mindre sjöar och kärr ymnighet derstädes funnos. Vi hafva hört ersoner, som besökt de nordliga provinserna, nn Pr AK 3