Göteborgsposten – 20 januari 1863, sida 2

Konungen försökte att skratta. — Bah! sade han; detta afventyr kan på sin höjd förfåra en ung flicka. Vi bafva dragit ose ur kinkigare lägen. Och han gjorde ett ytterligare förtvifladt försök att gå framåt, men den mjuka och flytande sanden öppnade sig under hans fötter och fjettrade både dem och benen, samt tycktes resa sig upp emot honom som en liflös varclse. Hans kropp sjönk så småningom, sakta, långsamt, omärkligt, som neddragen af en öfvermensklig kraft. Ju mera han spjernade emot desto mera urholkade sig grunden under honom, Han började finna att mr de Montchenu ej utan skäl oroade sig. — Sire, gör ingen rörelse, sade grefven, lek icke med en fara som ni icke känner. Er styrka, ert mod äro i denna stund af intet värde. Var lugn och stilla. Se, jag sjunker mindre, emedan jag icke rör mig. Lätt och sväfvande tycktes Clotilda gå på sanden som poetens Gudinna vandrar på de blåa skyarne. Hvarje hennes steg lemnade blott ett lätt aftryck som straxt fylldes af vattnet. Hon betraktade med smärta sina följeslagare och upprepade med monoton röst: — Hvarföre gå ni icke på? — Svafva ni verkligen i dödsfara? frågade Frans mr de Montchenu. — Hvem vet! svarade grefven med matt ätbörd. Kan(Forts.)