Göteborgsposten – 15 januari 1863, sida 1

— Ni har skänkt dessa förhärdado kättare lifvet, sire; men skola vi hålla dem fångna eller låta dem ströfva omkring slocktals på landsvägarne, ty de hafva hvarken hus eller bem ? Konungen kände sig brydd af denna fråga och tvekade, men nästan i samma ögonblick såg han den unga hugenottskan buga sig framför honom. — Ah, återfinner jag er då till slut, otacksamma rymling, sadv han med uppklarvande ansigte. — Sire! sade Clorilda, blek men beslutsam, en konung visar sig sj mild blott till hälften. Det är å tillräckligt att ni skänkt mina bröder lifvet, att ni gifvit dem fribeten; ni måste äfven skicka dem åter till deras dalar, återuppbygga deras hus och omplantera deras vinstockar. Gör ni ej det, så skola edra frihetsord vara utan nytta. Elandet är stort, och herr baron d Oppede skulle nog finna tillfalle att taga sin revanche, äfven ban. Frans betraktade med obestämd min gancraladvokaten Gusrin, de tysta och styfva rädsherrarne och officerarne, men när hans ögon stannade på presidenten såg han honom göra ån så ömklig och löjlig grimas att han icke kunde hindra sig ifrån att skratta. — Så mycket sämre för mr Jvan Meynier, sade han. Men en galant ädling kan omöjligen motstå en så vacker llickas böner som edra. Ahasverus beviljade Esther nåd för judarne, och ni är vackrare än Esther, mademoiselle. Dessa kättare skola få återvända till sina dalar och skola der valsigna ert namn. — 0, ni är god och ädel, sire!