Göteborgsposten – 15 januari 1863, sida 1

råka i onåd. Hans herre visste i sjulfva varket att madamo Diana, ofrivilligt, det är sannt, hade varit d n rebelliske konnetabelns värdinna, och ban fruktade att madame dAngoulemo skulle lata mannen plikta för hustruns fel, Den listige hofmannen hade lärt uppskatta det inflytande som den stolta Louise af Savoyen utölvade på sin son, hvars nyckfulla lynne lätt lät hänföra sig. Carl af Bourbon bade olitvit basagrad, förödmjukad och utplundrad af konung modron, och vore det val då tänkbart att en simpel hosman skulle vara henne vuxen? Det fanns blott ett medl till räddning, och det var att neutralisera detta fruktansvarda inflytande med en favorits. Han tänkte att Clotilda, sedan hon blifvit skild från Didier, nödvändigt måste blifva bländad af den plötsliga och forunderliga upplöjalse som blof henne erbjuden. Skulle det dessutom icke för henne hafva en oemotstandligt stor retelse att kunna beskydda sina trosbröder, och borde bon icke gladt finna sig i att för detta ädla ändamål spela en Delilas roll 7? Utan att veta hvarföre kände sig mr de Montehenu dock förvirrad af den unga flickans bidröfvade och stränga hällning. Han vågade icke med henne tala om konungon och fann sig tvungen att dag för dag uppskjuta detta farliga sam al. Han fruktade stundom att hans intrig kunde misslyckas, och han kände ej wera igen sig sjulf. IIan kände sig förödmjukad ända till djupet af sitt hjerta af Clotildas tystnad, churu han ej ville tillstå det för sig sjelf, och att vredgas på henne hade han cj mod. På tredje dagen vid pass klockan två kom konungens