Göteborgsposten – 14 januari 1863, sida 3

had sej varit angelägen. Persson hade ej visat sig hemsk I ställda undersökningeu i Perssons bostad och sett de na om några ytterligare spår af det derstädes förmodliå 32 i Vestra Haga, för att så vidt möjligt var utrögen begångna mordet på Lotta Andreasdotter stode att anträffa. Golfvet inne i det rum, som af nämnde makar bebotts, blef vid undersökningen uppbrutet, utan att likväl något blod kunde märkas ha inträngt genom golfspringorna. — I en skrubb med ingång från rummet upphittades ytterligare några mindre, mycket bloddränkta trasor. I vedboden, belägen på vinden helt nära intill makarne Perssons rum, anträffade man bland den ännu qvarliggande Persson tillhöriga veden fjorton stycken större och mindre vedträd, som voro mycket tläckade och nedsudlade af blod. — Då några blodspår icke märkts på muren och väggen uppför hvilken den döda kroppen måste ha blifvit upphissad för att kunna läggas på den plats der den sedermera blet funnen, ejheller ringaste blod anträffats bland det sägspån i hvilket det stympade liket låg, måste det nduvändigt antagas att detsamma först flera dagar efter mordet och sedan blodet afrunnit, blifvit flyttadt upp på vinden till makarne Perssons rum. De blodiga vedträden antydde å sin sida a.t den döda kroppens förvaringsrum under mellantiden måtte varit i vedboden. Då emellertid gasarbetaron Persson, efter hvad han sjelf upplyst, brukade bugga den för hushållet behöfliga veuen, föreföll det högst osannolikt utt han ej skulle märkt liket, eller de blodiga vedträden, isynnerhet som de mera blodbestänkta bland dessa antagligen blifvit uppeldade. Dessutom hade man anmärkt att Persson skulle utbjudit veden till ett par personer och sålunda varit angelägen om att bli at med veden. Persson blef derföre i lördags häktad, såsom skäligen misstänkt för att ha varit medveten om mordet, om också han icke deltagit i detsamma. Persson var igär inställd inför poliskammaren för att ytterligare höras. De flesta af hans uppgifter äro våra läsare bekanta sedan förra polisforhöret. Atskilligt nytt tillades dock nu och vid några andra uppgifter fästades mera uppmärksamhet än vid föregaende förbör. I ett och annat röjdes äfven vissa motsägelser, måhände mera beroende på bristanda minne hos Persson. Vi återgifvaj här allt hvad som förut ej är bekant af målet. Persson förklarade nu liksom förut att han ej märkt några blodspår, ej heller hade han sett den blodiga veden i vedboden förrän han vid den omnämnda undersökningen i lördags plockade ut veden ur vedboden. : Liket hade han ej sett förrän det blef upptäckt af honom och snickarearbetaren Lindberg på vinden. Då han på lördagen d 25 Oktober köpt ved; hade han medtagit tvenne karlar, hvilka sågat veden åt honom, De hade äfven klufvit några fång, så att han, som följande vecka haft sitt dagsarbete på gasverket och följaktligen blott varit hemma under nätterna, ej under denna tid behöft hugga någon ved eller besöka vedboden. Hustrun hade lagt in veden, men detta hade blifvit oordentligt gjordt. Under följande vecka hade hon dock sagt att hon lagt upp veden och visat honom huru hon gjort. Vedhögen var då så stor att en menniskokropp skulle kunnat ligga under densamma. Både hustrun och mannen hade sedan dess klyft ved, men blodiga träd hade han icke märkt då hän varit sysselsatt med detta arbete. Persson: yttrade nu, att hän 8 eller 14 dagar innan mordet skedde fått veta hvem Lotta Andreasson var. Då han gjordes uppmärksam på att han vid ett föregående förhör sagt sig först på torsdagen före mordet ha fått veta hennes namn anmärkte han att hans minne väl kunde svika honom. Han sade sig ej veta hurudags på förmiddagen de af honom legda vedsågarne börjat sitt arbete den ifrågavarande lördagen. Ej heller erinrade han sig om Lotta Andreasdotter var hemma i hans bostad da han samma dag kl. 4 uppvaknade, men han erinrade sig bestämdt att de båda varit hemma då han på aftonen kl. 546 gick till gasverket. Han visste ej hvarest hustrun fått penningarne att betala deras hyra. Sjelf hade han ej betalat den mer än första månaden. Då åklagaren upplyste att hustru Persson den 9 sept. betalat tre månaders hyra, framställde han den förmodan att hon fått penningar dertill genom att ungefär vid samma tid i en bod skaffa sig kredit på en blå merinoklädning. Hustrun hade föröfrigt aldrig haft öfverflöd på penningar, 4 4 5 eller högst 10 rdr hade varit det vanliga. Persson medgaf nu att han 3 a 4 gånger varit uppe på vinden ötver sin bostad, sista gången för att söka efter en pantsedel på den i förra reteratet omnämnda rocken, hvilken hustrun sagt sig skola skänka mannen till julklapp, samt en andra pantsedel på en sjal. Detta hade varit i slutet af november månad, men något ovanligt hade han då ej påträffat. Kommissarien Göthe anmärkte likväl härvid att pantsedeln på sjalen hade Persson ej behöft leta efter, ty den fann hr Göthe vid husvisitationen i Perssons hem. Persson förklarade dock att han, innan han gick upp på vinden, genomsökt rummet för att återfinna pantsedeln. Persson lärer vid ett föregående förhör ha förnekat att han någonsin varit uppe på vinden. Han visste ej om någon karl hjelpt Lotta och hustrun med affärerna som de tillsammans hade på angbåtarne. Vid förra förhöret sade han att han hört af hustrun att hon skulle ha pengar af en person för varor som hon fått in med ångbåten. Då Persson söndagsmorgon d. 26 Okt. kom hem, stod sängen ouppbäddad, hksom hade hustrun nyss stigit upp ur densamma. Han märkte intet ovanligt. Den sjal, han hittat i vedboden och hvilken hustrun sagt tillhöra en annan marboflicka, hade legat inlagd i veden, så att han till en början blott bemärkt ett hörn af densamma. Dagen derpå var sjalen försvunnen utan att han vidare frågat efter densamma. Vid det första förhöret uppgaf han att hustrun sagt det hon lagt den i blöt, då han dagen derefter fragade efter densamma. Orsaken hvarför han ej trifdes i hemmet efter hustruns arresterande hade varit den, att han ej hade någon som lagade hans mat eller eldade, hvarföre han flyttade till stensprängaren Nilsson. Till denne likasom till snickarearbetaren Lindberg hade han erbjudit att köpa något af hans ved. — Han hade insjuknat samma dag som jernvägsfestligheterna började och legat sjuk i 14 dagar. — Underligt nog att han ej anmärkte detta då det vid första förhöret antogs att mordet skett lördagen före dessa festligheter. Nattväktarne Carlsson och Wahlström hördes upplysningsvis. Det var de som vid nämnda tillfälle sågade ved åt Persson. De förklarade att de ej sett några blodfläckar på den ved de sågade. De uppburo den på vinden och lade den utanför vedbodsdörren. Hustrun lade sjelf in den. De klöfvo äfven några fång ved. Vid ett besök inne i Perssons bostad sägo de ett fruntimmer liggande på en soffa inne i rummet. Hustru Persson yttrade att flickan vore sjuk. Stensprängaren Svante Nilssön, till hvilken Persson efter hustruns häktande flyttade, berättade att P. väl en gång erbjudit honom att köpa hans ved, men till sinnes. Han vår närvarande vid den i lördags ananträffade blodiga vedträden.