Göteborgsposten – 14 januari 1863, sida 2

dera armen, i marken åt hvar sitt häll, utan att man märkte att han det ringaste ansträngde sig. Derofter närmade han sig presidenten som blef rädd och bleknande drog sig tillbaka. — Jag har en stark näfve, på samma gång som jag bar en öm själ, sade han med en groft skämtsam röst, och dessutom är jag likaså god katolik som ni, ja, jag vågar nästan säga bättre. — Det är falskt! Det är falskt! sade presidenten. Du är en spion och en af konnetabelns anhängare. Låt arrestera honom kapten Jonas. Gå på, mina gossar, tillade han när han såg att skyttarne tvckade, skola ni låta trotsa er af denne oförskämde? Äro ni rädda för en enda man? Soldaterne ämnade rusa på den okände kamraten då denne tillbakakastade manteln som dolde hans rustning och upplyfte visiret på kasken. — Foi de gentilhomme! sade han med stolt smäleende, om jag icke visade mitt ansigte, så skulle baron dOppde låta mig ulstå en svår halftimma. Presidenten blef likblek och mumlade ängsligt: — Konungen ! Ett omätligt jubelskri skallade i soldaternas leder och äfven de proskriberade upprepade daras ord: — Må Gud val-igna konungn! Lefva Frans, vår herre! Konungen betraktade strängt baron dOppåde. — Mr Jean Mceynicr, jag har sett och hört allt. Ri låter mina soldater göra ett temligea fult dagsverke, och ni missbrukar den makt jag anförtrott er. Ni har fört mig