Göteborgsposten – 13 januari 1863, sida 2

göra detta uppdrag. Abdias lydde, men mr de Pompöerant vägrade att besvara den fråga som gjordes honom. — Jag tillerkänner ingen rättighet bvarken att förhöra mig eller att spärra mig vägen. Om vår frihet är hotad så skola vi helt enkelt gripa till svärdet, och ni, mina raska vänner, förena er med vår lilla trupp, och vi skola af hjertans lust hjelpa er mot edra fiender. I min tur skall jag fråga er: Kommen I ihåg Merindol? — Om vi lysanade till er, kapten, svarade Abdias kallt, så skulle vi vara förrädare mot konungen, vår herre. Pompårant bleknade och vände sig med en min af förtviflan mot kavaljererne som förenat sig med honom. En af dem, den störste bland dem alla, lutade sig intill honom och hviskade myod sorgsen, men fast röst: — Det är här vi måste dö, min vän; så mycket bättre. Vi äro ännu på Frankrikes jord, och mitt minne skall icke hafva haft tid att lära de Castilianska horderna och de kejserliga lansknektarne att besegre Frans 1:stes allingar och Bayards soldater. : Mitt blod skall ropa om hämnd mot hertiginnan af Angouleme, och mera än en vackar dam vid hofvet skall kunna beklaga konn-tabeln, utan att synda emot sin fosterland-kansla. Emellertid hade Abdias för Ephraim omtalat mr de Pompeårants vägran. — Huru skola vi göra? sade Ephraim, wmycket brydd Sålänge vi ej hafva något ofelbart bevis att don rebelliska hertigen är bland dem, hafva vi ingen rättighet att uppehålla dem på deras väg.