Göteborgsposten – 12 januari 1863, sida 1

Hvad hette den försattare, hvars arbeten under det första tiotalet etter hans död knappast fingo lof att stå i ett anständigt bokskåp, men redan i det nästa blefvo förklarade for nationens största, nästan enda diktareskatt: — Hvad hette den hofpoet, som var folksångare, var det mer än någon annan, och var det mera än han var något annat — ja, som aldrig var eller blef annat? Hvad hette det smile, hvilket ännu nämnes såsom sitt fosterlands mest nationale skald, fastän han sjöng så, som ingen af hans landsmän förut sjungit, och fastän ingen af hans. landsmän sedan försökt att sjunga så som han? Hvad hette den mäktige ande, som framtrollade en strålande parnass i den skumma krogstugan — som lärde de raglande dryckesdröderna och den ystra värdshusflickan musernas sång och gracernas dans — och som törvandlade den osande finkelflaskan till en olympisk nektarskål? Det är blott svenskarne, som kunna besvara dessa frågor; intet annat tolk har sett och känt honom, den ende, hvars namn innehåller svaret på dem alla. Fast jo! Vi andra nordbor kanna honom ätven; han var ju en af de stora, hvilkas smile icke kunde rymmas endast inom ett at de tre brodrarikenas granser. De stesta bland oss känna hans bästa sänger, och vi kanna alla hans namn — Uarl michael Bellman. Skaldens bortgång blet så litet uppmärksammad, att den score Leopold, som på den tiden utgaf Extra-Posten och i öfrige mycket samvetsgrannt nouficerade alla märkliga dödsfall, icke ens fann sig betogad att med ett enda ord omtala Bellmans. Då skalden var Gustaf III:s hossängare, hade friherren offrat en hel rykande viraksbål vid hans sjuksäng. Under herug Carls regemente hade han icke en blomma tul hans gra. Bellman och hans dikter nedsjönko allt mer och mer i glömska. Hela den iredmanska verlden drunknade i den syndaflod at riummad prosa, som 1i slutet af törra och i början ur detta århundrade utvattnade den svenska litteraturen. Det hade gätt med Fredmans sånger, säsom det vanligen gär med tolkvisorna: hans sånger hade blivit för populära. Hela folket hade sjungit dem, tilis de butvit slagdängor, och då en visa uppnår en så stor iolkgunst, att hon kommer 1 posiuvet, är hon Ju med samma sforvisad i onad nän pianot. Den bättrer delen at sängarne vill icke hatva gemensam repertoar med den sämrer, derfore uteslutes den bästa sången ur salongen så snart den blir en gatvisa, och när de swnre så höra, att det är en sång, som icke sjunges at bättre: tolk, så vilja de icke helser mera veta al den; detta är ännu i dag verldens gång i Sverige — och ötverallt. Efter det man berusat sig i den bellmanska sången, kom det, liksom ofvanpå hvarje rus, dagen etter; man blygdes öfver att ha sjungit hymner för Bachus och Fröja, vämjues vid nektarn och höll diet med -Uuuds ord och sodavatten. Då bakruset var ölverståndet, ignorerade man bekantskapen med fredmanssängerna såsom en brorskål i fylla, och de voro snart sä alldeles undanträngda och glömda, att då ynglingarne i det upsallensiska Aurorasorbundet ater iätvo dem ljuda ior verlden, var det liksom om man gjort ew tynd at gammalt guld, och då Atterbom år 1812 i Fnosphoros presenterade Bellman såsom Sveriges mest gemaliske sängare, så var det alldeles som gjorde allmänneden en ny bekantskap. Bellman i sin förklarade gestalt blet nu efter hand töremål för hela nationens hyllning. Ar 1022 attäckte man på Djurgården hans