sEtt skaldeporträtt. Under denna titel förekommer i den förtjensttulla Folkekalender for Danmark, 1863, en uppsats at Erik Bogh, hvilken vi våga räkna bland det bästa vi 1 sådan art sett af donne sfortattares lätta penna. I sitt skaldeporträtt lemnar han oss nemligen en trogen bild (som visar att Bögh är god tecknare, at vål ododlige skald — vår enue Carl Michael Bellman. Då det torde vara at intresse tör åtskilliga af våra läsare — ätven läsarinnor, ty den uden är forbi, då en dame comme l-taut ej kunde med heder höra en bellmansvisa — alt se, huru man i ett annat land än vårt vet att uppskatta hvad vi ega störst och mest nationato mom diktareverluen, vilja vi här meddela några utdrag ur ofvannamnda uppsats. Naturligen skulle vi helst velat meddeia den i sin helhet, men dels är den för lång för en tidmingsartikel och dels är största delen af de biogrunska detaljerna ur skaldens lit kända a en och hvar, så att några utdrag torde vara tillräckliga. Hr Bögh säger: Hvad hette den besynnerliga person, som i de gamla anekdoterna brukar tigurera som full i rannstenarne, och hvilken i de nya alhandlingarne ständigt framställes såsom en eterisk, månbelyst drömgestalt, hvilken aldrig med sin tosula berört vär tuktiga jord, än mmdre torstat och druckit på menskligt vis? —