Göteborgsposten – 12 januari 1863, sida 1

den, att hans metrik var en ny och vida svårare än den, som med en lineal kan tröskas m i hvarje skolpojke, hvilken kan höra skilnaden mellan en Jamb och en troche. Tegner nar aldrig skritvit så konstiga vers som Bellman. Fredmans Epistlar äro versitierade etter lagar, hvilka blott ett musikaliskt öra kan fatta och som ännu icke äro satta på papperet. Under det Bellman ännu var barn, blef han en gång angripen at en mycket stark irossteber, ocn under de yrselanfall, som kommo på honom under sjukdomen, började han unprovisera. Det märkligaste vid denna improvisation var emellertid icke, att hans tankar antogo verstorm, utan att han jemväl sjöng ut dem med hög och klar röst. Detta tenomen: att redan första gången, som en glumt ar hans skaldetalang kom ull utbrott genom tebernettan, tonerna buro hans verser, oler ett varsel for hela hans skaldeverksamuet; detsamma upprepades hvarje gång han sedan blef inspirerad. Han står 1Cke ensam när i Norden såsom den furste skald, hvilken diktade etter noter, men han var blott den store skalden, då tonernas vingar höjde hans sång trån jorden; då hans poesi rörde sig på det reciterande versmättets lotter, skot nan icke synnerligt högt upp ötver mängden. Man Kan saga om hans dikwer: nästan allt, hvad nan har sjungit, är ypperligt, men man kan tillägga: nastan allv, hvad som är ypperurgt, har han sjungit. Vi nödgas tyvärr här afbryta återgitvandet at br Pogus torträfuiga skudring och hänvisa den intresserade säsaren, att 1 den danske Folkekalendern taga reda på det återsvående.