Göteborgsposten – 10 januari 1863, sida 1

Presten drog han kysst henne högaffel på axeln. Didier och den unga flickan gingo sedan ut från kyrkogården, Passerade förbi Abdias Morel, som slumrade med ryggen stödd emot den gamla muren, bådo dvergarne följa denne sömnaktiga posts exempel, och begåfvo sig till brynet af lärkträdsskogen, under det en djup tystnad så småningom intrådde i hela lägret. Religionssvärmarne hade icke längre kunnat motstå sömnen, och de hade på måfå kastat sig på grafvarae eller i det höga gräset. De båda unga gingo som i en förtrollande dröm ; landsflykten och faran, ett medel hvarigenom de närmades till hvarandra, blefvo för dem en verklig lycka. Denna djupa natt, denna tystnad lät dem så mycket bättre höra, se och älska hvarandra. En innerlig. oändlig glädje fyllde deras hjertan. De satte sig på mossan vid foten af ett träd, band i hand, icke sökande att med ord uttrycka de känslor de hyste, sakta Clotilda till sitt bröst, och sedan på pannan aflägsnade han sig bärande sin Emellertid blef Clotilda efter en fjerdedels timmas förlopp något brydd af denna långvariga tystnad. I — Ni ätager er ait ledsaga mina bröder, monsieur Dir! dier, sade hon; men är väl er plats midt i bland de flyktiga hugenotterna och waldenserne? — Hugenottarna äro hederligt folk, svarade mr de Montchenus nuvo lugnt: och hvad valdenserne beträffar, så trodde jag att dessa sekterister voro förskingrade eller atflyttade, och jag var okunnig om att profeten Ephraim und