Göteborgsposten – 9 januari 1863, sida 2

fört dvergarnoe och Clotilda; men om de senare darrade i alla sina leder, så var den unga flickans hållning lugn, hennes steg fasta, och hon lät icke det minsta tecken till harm eller förskräckelse undfalla sig. Abdias stannade framför en af en cypress beskuggad graf, hvilken låg midt på kyrkogården. En bögväxt man, klädd i en svart, alldeles utsliten rock stödde sig mot en lång högaffel och tycktes fördjupad i en dyster betraktelse, medan hans blickar vnro haftade på grafven. — Min vän, sade ädlingen till Abdias, är detta er hjords herde? — Ja, svarade bugenotten, det är vår profet och äldste, Ephraim Leblanc, den hjeltemodige herden, som emotstått förföljelsen, och som inblåst sitt mod i svaga och bräckliga själar. — Kan jag spörja honom? frågade Didier, med intresse betraktande den ryktbare religionssvärmaren, hvars lif tillbragtes under nästan öfvermenskliga lidanden och tortyrer. — Vänta tills Ephraim tilltalar er, sade Abdias. Ser ni icke att den Helige Ande nyss fallit på honom. Stör honom icke under hans ingifvelser. Profeten upplyfte icke sitt hufvud och tycktes vara försjunken i en slags vaken dvala. Han var en man af kraftig och stark kroppsbyggnad; det solbrända och sträfva ansigtet var något koppärrigt; ögonen voro stora, blicken full af eld, håret längt och ljusbrunt. Med allt detta var han mild som ett lam, värd g, tystlåten, fätalig och viljefast. Hans mod var en verklig mutyrs,