Göteborgsposten – 9 januari 1863, sida 2

gyllne solen. Waldenserne som gjort en lång marsch bland bergen voro i följd deraf mycket uttröttade, och utställde okiltdvakter vid ingången till kyrkogården, der de, i förliktande på det mörker som skulle inträda, ämnade ofverlemna sig åt hvilan. Den yttersta posten, Abdias Morel, som ryckt utom kyrkogården, ända fram till larkträden, märkte plötligt i skogsbrynet en liten trupp bestående af fyra personer, som syntes vara uppgifna af matthet, och hvilka stannade när de fingo syn på honom. Han ämnade gifva alarm, då en ung man lifligt steg fram ur gruppen, och djerft gick honom till mötes med orden : — Vän eller fiende, beder jag er anvisa oss vägen till Savojen, ty vi hafva gått vilse. Abdias skakade på hufvudet och svarade gravitetiskt: — Jag är icke hemma här i landet, vär, men följ mig och jag skall visa er till hjordens herde, som kan gifva er besked om allt hvad ni önskar veta. Ehuru Didier, ty det var han, icke fattade betydelsen af dessa mystiska ord, vinkade han likväl åt Clotilda och dvergarne att följa honom, och under Åbdias ledning styrde de sina steg emot hugenotternas och waldensernas läger. Protestanterna sågo dem gå förbi, utan att visa hvarken nyfikenhet eller fruktan. Störeta delen låg på knä bland grafvarne och bad; några slutade sitt magra mål; de starkaste hvässte sina liar och jagtspjut. Didier var förvånad öfver att se denna tystlåtna folkmassa församlad på ett så ovanligt ställe. Han kände sig le leen öfver att hafva dit