Den dansk-tyska sragan. Förhållandena i värt grannland Danmark börja antaga ett utseende, som alltmera påkallar uppmärksamheten, hvad dess ställning till Tyskland angår. Det är förnämligast den engelske utrikesministern grefve Eussells osta omtalade note till Danmark — i hvilkon förslag göres detta land, som hota det med fullständig upplösning — som bragt den dansktyska frågan i ett nytt och oväntadt skede, liksom den tyvärr tyckes ha isolerat öfriga europeiska kabinetter från det lilla, för sutt oberoende och sin sjelsständighet så varmt kännande landet. Ryssland gör Englands förslag till sitt och uppträder med en ton, som är af förödmjukande art för ett ännu okufvadt folk. Frankrike lägger lugnt armarne i kors och åser med köld de annalkande farorna, ty det har annat att göra; och dess politik är numera icke ideens politik, utan Sjelfviskhetens. Osterrike är fientligt, ty det kan ej annat, om det icke vill gå miste om all popularitet i Tyskland. Endast Sverige-Norge stå ännu fasta vid sitt broderland, hvars rätt de vilja sorsäkta ätven på diplomatiens väg. Det är nemligen en sanning, ett taktum, att vår utrikesminister verkligen uti en depesch till vår gesandt i London, grefve Wachtmeister, tillsagt denne att till grefve Kusseli frumbära tacksägelse, för det hans märkliga note ej blifvit delgifven svenska kabinettet, fastän det eger rätt till anspråk på ett annat förfaringssätt, slutande samma depesch med uttalande at den förhoppning, att grefve Russells förslug skall atertalla till det intet, hvarifrån det aldrig borde utgätt. um ———— — 2-0 eo