Göteborgsposten – 8 januari 1863, sida 2

än den dörr som är såväl vaktad af hofmastare Bernard. Den sista öfversvämningen har gjort en breche i muren i skeppet, och genom denna öppning kunna vi fly. — En annan utgång! mumlade grefvinnan bestört, under det att dvergens demoniska hufvud stack fram nedanför trappan, hvars stenar. började lossna, en och en, tack vare den djefvulske pysslingens underjordiska arbete. Diana tänckte icke på sin fara; hon drömde blott om att hindra Dididier och Clotilda att tillsammans fly från slottet. Hon försökte tillkalla hjelp, men rösten torkade i hennes strupe. — Hvarföre så uttrötta er, min fru? sade Moucheron ironiskt. Edra skrik kunna icke höras af edra trogna tjenare. — Har ni icke dessutom, anmärkte Chevrette, befallt den gode Bernard och hans värda kamrater Urbain och Honor6 Pitou att icke nedstiga i kryptan, hvad buller de än måtte få höra?... — Det är sannt! mumlade grefvinnan ursinnigt. — Såvida, tillade dverginnan temligen eftertäuksamt, ni ni icke hvisslar trenne gånger i er hvisselpipa? — Dumma varelse! atbrast Moucheron, slungande en förfärlig blick på sin syster. (Forts.)