Göteborgsposten – 8 januari 1863, sida 2

— Madame, sade den olycklige mannen med ansträngning, vi äro i ert våld. IIvarje annan qvinna skulle hafva medlidande med tvenne oskyldiga bjertan, som älska hvarandra, och som blot begära friheten. Det finnes själar som kunna finna en förhatlig glädje i att se andra lida; jag har sett barn som afskurit vingarne på foglar eller lösryckt deras fjädrar. Detta roade dem. Ni är likväl en ung och vacker qvinna! Ausigtet är en engels, och skulle då hjertat kunna vara en demons? Edra stora ögon äro fläckade af hatets gift. Detta hat... jag fattar det. Gå då, madame och förråd oss; vi foga oss undergifvet i vårt öde. Diana svarade blott med en sjelfförnöjd och högmodig blick; hon styrde långsamt sina steg emot den höga trappan. Den unge mannnen, hvars kropp och själ skakades af en feberaktig rysning, kunde icke afballa sig ifrån att springa efter henne och grep med en befallande åtbörd tag i hennes arm. — Madame! utbrast han, innan ni begår denna uselhet, så betrakta alla dessa bilder af tappra riddare och ädla slottsfruar, som sofva ovanpå sina sarkofager. Alla dessa hjeltar hafva varit svaghetens beskyd lare, arans tjenare; alla dessa qvinnor hafva varit barmhertiga, fromma och trogna; ingen har någonsin brutit mot ridlorlighetens pligt. Dessa idla bilder vågar jag betrakta i ansigtet, men ni, madame, måste af blygsel nedslå edra ögon inför dem. Fastän förvirrad af denna högtidliga åkallan lösslet Diana sig häftigt ur Didiers handtag, och fullföljde sin väg samt besteg de första stegen af trappan, under hvilken Moucheron krupit in. Chevrette följde henne darrande.