Göteborgsposten – 8 januari 1863, sida 1

intrigante och hatfulla qvinna. Hennes bröst sammantrycktes, hennes läppar skälfde konvulsiviskt, och då bon ätervann styrka att svara var det med krossad röst. — Ni har gjort orätt, min sru, i att misstänka mig för logn och list. Jag hade icke sett klart i min egen själ, och jag tackar er för det ni dragit täckelset undan mina ogon. Emedan jag ofrivilligt bragt förvirring i ert ädla hus, så bör ni gilla att jag vill lemna det for alltid. Jag skulle hafva kunnat antaga mr Didiers beskydd innan ni uppenbarade mig den fara vi båda skulle löpa. Nu afstär jag derifrån och ställer mig under ert beskydd, min fru. En gladjeblixt glänste i grefvinnan Dianas ögon; hon hade nått sitt mål; hon hade besegrat den unga flickans böjelse genom att som bollverk deremot uppställa hennes heder. Hon hade skiljt de begge älskande åt och hade intet vidare att frukta af sin rival. I detta ögonblick hörde de båda qvinnorna från den undanskymda bakgrunden af kapellet ett buller, likt det då man med ansträngning rubbar en sten, dofva steg ljödo på de gamla stenhällarne, och en mild men fast röst ropade: — Clotilda, följ icke m:me de Montchenu; hon bedrager er! Diana och den unga flickan stodo stumma af förvåning. Och nu hoppade dvergen med stora språng midt in i den af facklan kastade ljuscirkeln; en ung man följde honom; det var Didier. Tack vare de hemliga gångarne som slingrade sig igenom hela slottet, och som gingo ända ned