Göteborgsposten – 7 januari 1863, sida 2

N. j, ni räknar på att ej irra ensam som en pilgrim i landsväagens stoft och söka er ett läger hvar slumpen så fogar. Ensamheten är bedröflig på resor, och man kan göra lvdsamma möten. En ung, dygdig och förstämlig flicka bör försäkra sig om en trogen följeslaghre. Ab! er vafnad är bra sammanspunnen! Tärarne stodo i Clotildas vackra ögon. — Jag förstär intet af er harm, min fru, intet af edra förcbrårlser, intet af dessa sällsamma anspelningar som ni så skymfande slungar mig i ansigtet. Hvarföre kan en så ädel dam som grefvinnan de Montchenu finna nöje i att hejda en okänd flicka på hennes väg, då hon icke förolämpat D icke tiggt hvarken hennes hjelp eller medlidande? I 1 I ÄÅnna mera uppretad fullföljde Diana: — Spela icke den okunniga och oskyldiga ungmön! Jag läser under denna ödmjuka och blyga mask den tysta s-gerglädjen. — Segerglädjen? upprepade Clotilda förvånad. — Ja, ni trivmferar öfver att hafva förvirrat en eng, oerfaren och häftig ynglings hjerta. Han var lycklig innan han sett er; familj-oket tyngde honom icke; jagten var nog för att tillfredsställa hans begär efter nöjen, Men i denna stund är han tokig. Hvilken troildryck bar ni gifvit honom, ni farliga tjnsarska? Ni skall, ni måste säga mig det! Ni l måste ovilkorligen hafva begagnat något mäktigt trollmotlel.! för att göra honom kär i en fråmling, en vagabond, en ne nerska ... Clotilda besvarade dessa grefvinnans smädliga eddeeiger blott med ett kallt sörakt.