Göteborgsposten – 7 januari 1863, sida 1

torde här komma i trångmål, så framt der ej på förhand sattat sitt beslut. Å ena sidar biskop Thomander och å andra sidan univer sitetets samtlige ordinarie professorer! Upp väger den kolossala prelaten vid Helgonabucken alla desse teologiske och oteologiske domare i saken? — derpå beror väl egentliger frågans lösning. Å ena sidan vill det synas som skulle enhälligheten i det professorliga domslutet kunna förklaras genom vidden och grundligheten af prosten Olbers på ett filosotiskt underlag hvilande studier, genom hans dialektiska talang, och genom medsökandens enligt allmännaste meningen mindre lyckliga ide utt göra kyrkosången till ämne för sitt specimen tor prosessionen. A andra sidan bör man besinna att om prokanslerens utlåtande någonsin skall ega någon betydelse, så bör det väl vara i fråga om teologiska meriter, då han sjelf är i törsta rummet teolog. Vidare är här ju fråga om praktisk teologi, och det är ju möilig att biskop Thomanders någon gång uttryckta mening, att prosten Olbers icke år praktisk, ej saknar all grund. Slutligen bör ej förbises att d:r Skarstedt aldrig varit någon favorit hos den korporation, som här afgifvit sitt omdöme; hans homlletiska och exegetiska talang liksom i allmänhet hans hemmastaddhet mom teologiens praktiska branche äro detta oaktadt rikskunniga. Till tvenne akadenuska tjenster ha fatalierna utgått på årets sista dag. Dessa äro professionen i den romerska vältaligheten och skaldekonsten samt adjunkturen i modern linguistik. Till den förra ha tem sökande anmält sig, alla troligen med ganska godt hopp. Den äldste af dessa är adjunkten i saken O. Lindfors, en man med praktisk duglighet, om ock ej så hemmastadd i det gamla Roms språk och förhållanden som sin aflidne fader. Under många år ötverhopad med akademiska och kommunala förtroenden har han naturligvis icke kunnat så örverlemna sg åt tilologiska och klassiskt-estetiska studier som den — hvilken intet medborgerligt förtroende åtnjuter. Måhända väntar honom en annan syssla, krätvande de egenskaper, för hvilka han, såsom man har anledning att antaga, går törlustig om professionen. Hans medsökande, adjunkt Lysander, som är bördig från Göteborg, torenar med mycken och tidigt uppskattad mtelligens, fin smak och vidsträckt beiasenhet. Lycklig talare utan atv kunna tala rent, pikant om ock ej alltid rättvis kritikus, aldrig försummande formen om än någon gång åsidosättande innehållet, ha nan under sma tidigare år gjort sig känd som en kapacitet i den lättare genren och senare skrifvit en romersk litteraturhistoria, vittnande om ganska god bekantskap med de klassiska försattarne, hvilken troligen kommer att väga tungt i vågskålen vid förslagets upprättande. Docenten Cavallin, den tredje lundensiske sökanden, anses dock öfverträffa honom i1 klassisk bildning och framförallt i klassisk unguistik. Fördjupad i de romerska skaldernas och prosaisternas odödliga verk och med li och själ hänguvande sig åt filologiens sakna nan flera af de egenskaper, som bryta hindren på en mans bana; han är en ung menlös lärd och ingen lycksökare. Särskilt torde han få vidkannas att han såsom resencent stött sig med vederbörande. Tvenne upsaliensiske sökande ha anmält sig, troligen uppmuntrade af den ofvanför på pekade praxis som vid de lundensiske prolessionernas tillsättande gjort sig gällande. Ingendera tyckes dock ha skäl att göra sig stora förhoppningar, enär de begge vid den latinska adjunkturens i Upsala tillsättande förbigåtts al en yngre docens. Den ene af de begge herrarne, docenten Frigell, lär ha lidit