Göteborgsposten – 7 januari 1863, sida 1

denna diskonfityr hufvudsakligen i följd af den omständigheten att hans lycklige medtäflare ansägs ha ådagalagt i en recension underhaltigheten af hans edition af Julius Cesar. Hr Frigell lät dock icke detta sig bekomma utan sände editionen till — Napoleon III, hvilken besvarade artigheten genom en komplimenterande skrifvelse. Det är troligen på denna som hr F. förnämligast grundar sin nya kandidatur. Den andre upsaliensen hr Tornebladh är lektor i Kalmar och blott känd för sin förkärlek för Quinctilianus. Det vore väl nnderligt om Lund, der latinstudiet hittills valt så väl representeradt, skulle behöfva en professor i detta ämne från Upsala och ännu underligare om det skulle benöfva en af dessa herrar. Den andra syssla, hvartill fatalierna utgålt, är adjunkturen i modern lingwstik. Denna fråga år väl värd sin egen historia. AdJq3unkturen har en gång förut varit ledig förklarad, och at de trenne sökande, som aå anmälde sig blef den ende, som genom specimen tullföljde ansökningen, neml. magister Collin, på förslaget uppford. Han och hans specimen vitsordades fordelaktigt af de konsistorieledamöter, som borde vara mest kompetenta att döma i saken. Icke destomindre olverraskade kanslersembetet den på forslaget upptorde, konsistorium och alla, som hade någon kannedom, om saken, genom att åter torklara adjqunkturen ledig. Då man icke kunnat uppväcka något runligt skäl till ett sådant 1iortarande å kanslersembetets sida har man sect sig om efter orimliga, och bland dessa är det allmännast antagna, att adjunkturen åter forklarats ledig till formån for läraren vid Tekniska skolan i Borås hr himele, en af de begge sökande, som förra gången underläto act speciminera. Mindre trolig forekommer visserligen planen att sålunda sramskuffa en gammal man, som, enligt hvad man vill veta, ej är synnerligt hemmastadd i något annat språk an tyskan, till försång for en man, som studerat vetenskapligt trenne språk i utlandet och som vunnit de akademiska auktoriteternas godkännande. Men man har trott sig finna någon ledning till gåtans lösning i landsmanskapets band, som förenar hr Eimele med kanslerssekreteraren. Det är doek skäl att hoppas det kanslersembetet genom utnämning af den genom en ny vetenskaplig resa i utandet ännu mera meriterade forsmämnde sökanden — som icke heller denna gång tått jemte sig någon med sig Jemforlig medsokanle — vederlagger dessa rykten. Lundius.