Göteborgsposten – 3 januari 1863, sida 1

Under tiden hade Frans upptagit nägra guldmynt ur ur sin börs, hvilka han gaf Marcel. — Här, sade han, har du betalt både för ditt hö och för ditt besvär. Nu kan du gå din väg. — Tack, nådige herre, svarade bonden; om ni någonsin kommer i behof af mig och vill betala lika bra, så skall jag alltid -stå till eder tjenst. Och han aflägsnade sig med snabba steg. Just nu slog klockan fem och det började ringa till Angelus. — Nå, bätkarl! ropade Frans! skynda på, jag har brådtom. — Jag gör blott i ordning rodret, svarade mr de Bourbon, med fullkomligt förställd röst, och nu är jag till er tjenst, sire! Och nu dref han sin båt åt det håll der konungen stod, med den fart ätt den gick upp i sanden, icke två steg från denne. Frans satte ena foten i båten och stötte af från stranden med den andra, utan att märka de blad som den tycktes släpa efter sig i kölvattnet och under hvilka Moucberon böll sig dold. — Ro emot furuskogen som du ser dernere, sade han, och om företaget i hvilket du bistår mig lyckas, så är. så sannt jag är en adelsman, din lycka gjord. — Ack, sire! För en stackars djefvul som mig finnes ingen plats vid hofvet. — Och min flotta? Räknar du de femtia galerer som