Göteborgsposten – 3 januari 1863, sida 1

att et anfallt skulle göras på morgonen d. 13:de, under det en tät dimma ännu rådde. Detta anfall tycktes för första gången ha för Burnside blottat hans fiendes verkliga ställning. Nu började dessa batterier, som förblifvit tysta medan han gick öfver floden, att spela i fulla lag. Dimman steg äfven efter en timmas tid och gjorde skådeplatsen klar för båda härarne. Burnside fann nu, att Lee starkt förskansat sig bakom staden, som endast maskerade hans verk, och då han var den angripande, med en flod bakom sig, hade han ingenting annat att göra, än att fortsätta sitt antall på dessa befästningar. Den 13:de var en het bataljdag. Det säges att då nordtruppernas infanteri angrep sydarmeens position, blef det slaget tillbaka. Det förstärktes och ryckte ännu en gång framåt till anfall, men blef ånyo kastadt tillbaka. Det säges ha under natten lägrat sig på slagfältet; men då det påstås, att de nordtrupper söm stupat qvarlågo framför sydtruppernas befästningar, måste vi läsa detta med något tvifvel. Nordtrupperna ville svårligen qvarstanna på en plats som var så farlig, att de under dagsljus icke kunde våga sig dit, för att borttaga sina döda; men å andra sidan kunde de icke draga sig synnerligen långt tillbaka från detta stridsfält, utan att åter gå öfver floden. Ingenting företogs d. 14:de, ej ens begrafningen af dem, som fallit på nordtruppernas sida. Franklin, som dagen förut dref sydtruppernas högra flygel en mil (engelsk) tillbaka och derefter slog tillbaka deras anfall, rörde sig icke. Sydtrupperna, trogna sin gamla vana, begagnade sig icke af sin fördel, utan fortsatte att stärka sina verk. Nordtrupperna, med tvenne generaler dödade och fem sårade, ett stort antal officerare dödade, och en mycket stor manspillan i lederna, begagnade d. 14:de till att hemta sig efter sitt arbete. Emellertid hade den framför dem stående hären stigit underbart i deras aktning. De barfota, uthungrade lösdrifvarne veckan förut hade blifvit riktiga fiender.