Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 2

— Pardieu, om jag det vet; det var hästar, nådige — Är du säker derpå? Har du sett dem? — Lika väl gom jag ser er. — Du borde hafva tagit dem och fört dem hit. — Föra dem hit, det är lätt att säga... Ni bör väl kunna veta att djuren icke voro ensamma. — Då borde du hafva tagit äfven den som vaktade dem. — Skulle ni vilja gifva er i tag med män som vorö bevapnade ändå till tänderna? — Det vår således soldater? — Och karlar som icke sågo rädda ut, kan jag försakra er; att blott höra dem tala, som jag gjorde der jag låg gömd bland buskarne, kän komma hären ätt resa sig på hufvndet. — Och voro de många? — Jag tror säkert jag räknade tjugo stycken. — Du skall om en stund få en afdelning gardister med dig, för att taga reda derpå och se till hvad kompani de tillhöra. — om en stund skall det vara försent; de vänta blott första klämtningen till Angelus för att gifva sig i väg och hör, nu slår klockan redan fem. — Bah! Vi skola nog finna dem; var lugn. — Ja, ja! .. . men jag vill icke råda er att söka upp dem, ty ni skulle bli väl varmt emottagen. — Konungens rättvisa fruktar ej någon och hinner dem öfverallt.