Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 1

af vårt samvete, af den omutliga rättskänsla hos oss, af Gud i oss. Den form denna tan ske tager i det yttre, i handlingen, i samfun det, hvilket han är i färd med att genomträn ga och, liksom bildhuggaren formar leran til sett herrligt konstverk, omdana efter sitt inr lif, sitt väsende — denna yttre form är: ,e fri kyrka i en fri stat, och medlet för detta ernående är: ,,den andliga maktens skiljandfrån den verldsliga. Den förra formeln ä tidens problem, den senare är just föremål fö, våra dagars ifrigaste arbete, var 1862 är: sträfvan och skall likaledes bli det för 1863 För att beteckna detta, behöfva vi m icke såsom förra året ensamt hänvisa på för hållandena i Italien, ätven här i vårt ege land arbetar sig denna tanke igenom, och, Hk som allt som tödes, med vånda och smärtor Men den skall fram, den måste fram, ty den utgör den nya näring nationen behöfver för sina lungors friskhet, liksom den är nödig för vårt andliga lifs bestånd. Den andliga maktens skiljande från den verldsliga är dagens lösen, och man må akta på detta tidens tecken, om ej den gamla rationalismen (ej den nyare och renare) skall svänga den phrygiska mössan och uppstämma hurrarop för Förnuftet som Gud, för gudinnan-hetären. Äflas trons väktare fortfarande mera efter att vara ett slags kronotogdar och länsmän, än det rena evangeliets utläggare i ötverensstämmelse med tidehvarfvets framskridna bildning; vilja de fortfarande hålla sig fast i landets allmänna rådslags kammare, hellre än att skudda det verldsliga stoftet af sina fötter och sjelfva med lära och letverne föregå sina lärjungar i anda och religion — hvad underligt vore det då, om herdarnes fårahjordar började liksom herdarne sjelfva sätta det verldsliga öfver det andliga, den lekamliga vinsten öfver den eviga, indifferentism, d. ä andlig död, i stället för letvande tro? Hvad man än må säga om vår tid, religiös är den, mera än mången förut, men det är en religiös stämning, som snarare har karakteren af en otilltredsställd längtan, än at trons visshet. Vi känna något bristande i det sätt, hvarpå vi närma oss till det absoluta, vi hysa en aning om att kunna bättre och renare uppfatta detta, än vi hittills gjort — och det är denna obestämdhet, som sträfvar åt alla håll, för att skapa sig torm, och redan något lyckatsirealiteten genom uppstallandet af o van satta tvenne formler. En blick på historien visar oss tillräckligt, hvilka djupa, omfattande förändringar mensklighetens hela yttre framträdande i staten och samhällena har undergått uti tider sådana som denna, då de religiösa föreställningarne tagit en annan form. Det skall derföre vara vår allvarliga föresats, att uppmärksamt följa tilldragelserna på detta omräde. Här i Sverige är det nyss ingångna året egnadt att väcka stora förhoppningar hos den upplyste fosterlandsvännen. Främst på dagordningen står indtligen det väntade kongl. törslaget till ny representation för landet, och med lättadt bröst har mången medborgare i dessa dagar utbrustit: ändtligen äro vi då der! — Det är öfvertygelsen om konung Carl XV:s allvarliga ifver för reformen, som framkallat detta utrop, emedan man deri ser vissneten om att motståndet mot reformen skall minskas och seger lättare kunna beredas åt lensamma. Må redan innevarande riksdag pehjerta så väl konungs som folks enstämmiga inskan i detta fall och för alltid uppgitva ståndsintresset för tosterlandets vigtigare sak; och man skulle kanske göra de privilegierade stånden orätt, om man antoge, det de förtfaande skulle vilja gälla för Åsvenska folkets reoresentanter, sedan de sett så många bevis ir folkets bestämda vilja att ej utan tvång er-I — —