Göteborgsposten – 2 januari 1863, sida 1

— Ah! det är odrägligt, sade Grouillard med humor, ni afbryter mig ständigt. När jag märkte att jag hade mr de Bourbon i min makt, utan att han anade det, fortfor han, tänkte jag blott på den utlofvade belöningen och på mitt lands välfärd, och dragande min knif sprang jag till stallet så fort jag orkade, för att afskära basorna på deras kampar. Men i samma stund som jag kom midt emellan dem gaf den ene mig en så hård spark, att jag föll utan sans med hufvudet nedgräft i ströhalmen. När jag ett par timmar senare återfick bruket af mina förvirrade sinnen, vet ni hvad jag fann? — Men olycklige, fråga icke, utan tala! utbrast Frans, ur stånd att beherrska sig. — Nåvål! fortfor källarmästaren, utan att förfära sig af konungens vrede, jag fann ingenting . .. Män och bastar, allt var försvunnet. — Du vet val ätminstone hvad väg de tagit? sporde konungen. ö — Nej, det ar just den enda aak jag är okunnig om. — Dessa hästar hafva väl icke kunnat försvinna som skuggor, fortfor Frans. Du borde ha sett efter spåret af deras hofvar. — Spåret af deras hofvar? afbröt Grouillard, nedvikande strumpan ända till hälen; här ser ni spåret, min kapten, och det ett som syns ändå på mitt stackars ben. Jag kommer derföre äfven att fordra den utlofvade belöningen, ty det är en tröst som jag väl förtjent.