Göteborgsposten – 27 december 1862, sida 1

Konnetabelns värdinna.) Berättelse från Frans I:s tidehvarf af Eman. Gonsalee. (Öfvers. fr. Franskan.) Didier bäfvade men lyckades tygla sin vrede och sade med en ton af yttersta förakt; — Jag skall aldrig glömma den respekt som hvarje ädling är skyldig en qvinna. Detta var det sista hugget. Krossad af denna utomordentliga köld och liknöjdhet, som till och med i hennes egna ögon nedsatte henne, måste grefvinnan stödja sin maktlösa hand mot en af sängpelarne, och hon utbröt i suckar och snyftningar. — Det är att straffa mig alitför hårdt, det är att förödmjuka mig alltför mycket, min herre, sade bon; svartsjukan har gjort mig dålig, och jag har velat tillfoga er smärta, hvaruti jag handlat mycket orätt; likväl har jag talat sannt, Didier jag svär det, i hvad som rör er onkels planer med flickan. Grefvinnans plötsliga och ofrivilliga sinnesrörelse bevisade att hennes ord måtte vara sannfardiga. Didier kände ) Forts. fr. N:o 297.