Göteborgsposten – 23 december 1862, sida 1

ST -(-e C i —2 W— amngatan, hos J. R. Selling, hörnet af Torgoch Si ajorna, hos Y. Nilsson, snedt emot Kusttorget samt — — — — — — du känner ditt folk och dina vägar, — och blif min general i provinsen Basilicata! Ocb till mördaren Donatello: , Här är pengar, samla en handfull skälmar, förena dig med din stallbroder Crocco och var min goueralmajor! Och till den frejdade byoch lands p.ågaren Nineo Nanco: ,,Du är min generallöjtnant i Capitanata, bränn, råna och stick ibjel! Och till galerslafvarne Coppa, Pilone, Lagala: , Ni, mina generaler! hvar på sin plate, friskt mod, ingen pardon, knifven för strupen, ni förstår! Och till don Tristany, den förlupna spanjoren, denna mörka figur ur någon af Victor Hugos dramer: ,,Du, du är min fältmarskalk, jag räknar på dig och du skall icke svika min förväntan, gack med gudi och — tilliotetgor, jemna med marken, förvandla till en öken! här är pengar, brandfacklor, kulor och krut! Fältmarskalken Tristany har icke svikit sin .konungs förväntan, generalerna Donatello, Crocco, Coppa, Pilone, Lagala och Nineo Nanco hafva redligt gjort sitt bästa. Åtskilliga tidningar hafva nyligen meddelat ett i sitt slag alldeles ensamt stående dokument, en officiell embetsberättelde, afgifven till Hans exekrabla majestät Frans d. 2, rörande de bragder, dessa alla banditanförare hvar i sin stad utfört; denna berättelsen gitver en god ledning till bedömandet och uppskattandet af H. M:s chanoer och framstegen af hans ,,heliga sak. Det visar sig af donna fasansfulla statistik, att under loppet at 15 månader hafva 16 städer och byar blifvit totalt lagda i aska af H. M:s tappre generaler, 15,000 menniskor blifvit gjorda husvilla, och ,ungelär ett liknande antal (man har ej funnit skäl att så noga beräkna det) blitvit expedierade medelst kula, dolk, sabel, knif, snara, mordbrand, dränkning, alltid grundligt, men med variation. Och man hoppas på ännu större resultater. Det är på detta vis den ,,legitima neapolitanska dynastien, efter en regeringshistoria af eländighet, grymhet och stockblindhet, slutar sin sista akt förmedelst ett efterspel af ännu mera nedi:g art än allt annat, lörmedelet förbund med sawhbällets lompnaste afskum och ett spasmodiskt bånskratt åt allt hvad heder och ära heter. Men tramtiden skall härvid icke tröttna att högljudt upprepa och hafden aldrig glömma det, au all denna otacknet tilldrog sig år 1862 med H. H. påfvens, Krisu ståthållares, allerhogsta bisall och så till sägandes under påfvemaktens sigill, och att bvarje de kungliga banditernas nidingsdåd var en glädje för vatikanen och en fest för dess prelater. Sublima påfvereligion, som är menniskokärlekens officiella doktrin, men i pratikon gör ett helgon af lonnmördaren! Hvilken samvetsgrannhot och hvilken loI sjeltva verket är nu visserligen ledamoten af högvördiga svenska presteståndet d:r Runsten icke synnerligt mera logisk, han tör sin del, då han förvägrar judarne i landet den blygsamma rätten att deltaga i riksdagsmannaval, ehuru han för öfrigt hogaktar judarne?, ja till och med sjelf är jude, (vi åro allesammans judar!) men vi medgitva otvunget alt det med allt detta och dylkt dock är en himmelsvid skiljnad (gudbevars!) mellan de romerska kardmalerna och afven dem at våra riksdagsprester, hvilka någongång i sina udätanden och domslut begagna kardinalskäl, som hafva en stark bismak at Rom. Des gitves fanatism och fanatism, liksom det äfven at det bornerade finnes mänga olika slag. Vi kulle intet ögonblick tilltro d:r Runsten att kunna rösta for ett bethlehemitiskt barnamord; det är redan icke så htet. Att Åagar judarne en smula derfor att de icke öfvergå ull kristendomen en masse, dertill kunde han nog ha lust, men det är derföre att han älskar dem. Om påtven är med om att gissla neapolitanarne, är det sannerligen icke derför att han bar någon öfverdrifven klockarekärlek tor dem. Doetta är, som sagdt, en differens. (I förbigående sagdt larer eljest just i detta draget någon förbereda en fransk broschyr, att utgifvas i Paris, Dentu, Palais Royal, med titel: La chambre der Pråtres å la Dite Sugdoise de 1862—3 devant PEurope; tableau trös-historique et tresburlesque daprs les protocoles officieles, d. å. Svenska Presteståndet vid 1862 —3 årens riksdag inför Europa; en mycket historisk och mycket sorglustig skildring efter de officiella protokollerna. Författaren tror sig med detta lilla arbete skola gifva ett pikant bidrag till vårt sekels kulturhistoria; han ämnar der icke försumma att åt den lärde theologie doktorn mr Pierre Runique (eller Pierre Unique) inrymma den särskilda plats, som rätteligen tillkommer honom). När vi annotera, att den vidtutseende Dappefrågan ändtligen har blifvit löst på ett sätt,