Göteborgsposten – 22 december 1862, sida 1

eer det! Det är knappast medlidande som jag inger er Hvem vet kanhända afskyr ni mig till och med. — Madame, svarade den unge mannen kallt, är det er kommedi som ni spelar? Eller är det en oskickligt utlagt snara, i hvad afsigt kan jag ej gissa? Kan jag sätta tr till dylika ord, som tyckas vara dikterade af någon fiende emedan ni ännu igår låtsade behandla mig med en förakt full köld. — Rättfärdige Gud! Han tror mig spela en komedi Men denna köld var blott en lögn. Didier, har ej ejelfvuttrycket i ansigtet, i min röst förrådt min hemlighet? — Glömmar ni, fru grefvinna, att mr de Montchen kan inträda här hvilket ogonblik som helst och höra adrord ? Alt hvad Diana förstas var, att den unge mannen: bjerta var för henna tillslutat, och alt hennes dröm gick upp i rök. Hennes ögon öppnades som om hon stått framför er afgrund, men ännu i sista stunden ville hon tvifla på sir olycka och icke bekänna sig vara öfvervunnen. — Hvad bryr jag mig derom? återtog hon med vild uttryck; jag är icke en af dessa blyga flickor som i sit hjerta innestänga en kärlek, som förtär dem och som förer dem antingen till klostrets eller grafvens portar. Jag äskar jer, Didier, och nu när jag vågat bekänna det för er, skall jag ej frukta att yppa det för hela verlden. — Hvartill tjenar det, madame, att invagga er i chimeriska drommerier, som blott plåga er, och som äro så bräckliga att d fara bort med morgondagens vind. Grefvinnan lutade sig ned mot den sårade,